Prestation i processen : En analys av samverkan inom polisiär utredningsverksamhet

Sammanfattning: Det har under en lång tidsperiod ställts ökade krav på Polisens brottsutredande förmåga, att bli effektivare och utreda fler brott samt att se till att fler brottsoffer får upprättelse. Denna studie tar avstamp i styrning av utredningsverksamheten för att sträva mot gemensamma mål där ledarskap och tanken med good enough bidrar till en prioritering av brottsutredningar för ett högre genomflöde av utredningsåtgärder. Vidare görs en genomlysning av samverkansprocess och den möjlighet som finns att genom ett ökat socialt kapital skapa förtroende och tillit inom organisationen. Studien är genomförd genom intervjuer av polisiära utredningschefer samt en åklagarrepresentant och genom deltagande observation. Studien talar för att samverkan bidrar till att skapa kort- och långsiktiga effekter i form av en ökad förståelse inom organisationen, vilket gör att det inte ifrågasätts om en utredningsgrupp behöver hjälp. Samverkan bidrar även till en ökad kunskap och en höjd kompetens i organisationen genom att fler utredare får arbeta med utredningar de i vanliga fall inte utreder. En negativ effekt är dock att de mindre grova brotten kan få ligga lite för länge outredda med anledning av att fler resurser krävs för den grova brottsligheten. Det framgår även att åklagares bedömningar i brottsutredningar påverkar, och skapar en osäkerhet för, polisiära utredningschefers agerande vad gäller antal utredningsåtgärder som krävs för att nå good enough i olika ärenden. Den samverkan som har skapats bland utredningscheferna kommer troligen att ha en effekt på utredningsverksamheten som helhet framöver när samhällssituationen med de grova kriminella nätverken har förbättrats.