En studie av koncernavdragsrätten i Sverige, i förhållande till överordnad EU-rätt

Sammanfattning: I och med Sveriges medlemskap i EU 1995 skedde en förändring i rättsordningen då EU-rätten överställdes nationell rätt med målet att främja den inre marknaden. Vad gäller direkta skatteområdet finns det dock ett undantag där skattesuveränitet gavs till medlemsstaterna. Av EUD-praxis har framkommit senare att medlemsstaterna trots allt måste beakta kravet på fri rörlighet då de nationella lagarna utformas. En inskränkning måste kunna motiveras utefter vedertagna rättfärdigandegrunder samt stå i proportion till syftet. Koncernavdrag är av stor betydelse i det moderna affärssamhället där koncerner bedriver gränsöverskridande verksamheter. Reglerna i sig skall neutralisera eventuella uppkomna skillnader så att skattebelastningen för en koncern inte ska bli större än den skulle ha varit om verksamheten bedrivits av ett enda företag. Innan EU medlemskap var det helt accepterat att behandla företag inom landet olika med företag med gränsöverskridande verksamheter i andra länder. I och med dåvarande Regeringsrättens avgörande i ett antal fall från 2009 som i förlängningen var en följd av EUD-praxis gällande fri rörlighet ansågs de Svenska reglerna i 35 kap IL inte vara i linje med överordnad EU-rätt. Därför gjordes lagen om 2010 i ett nytt kapitel 35a IL med utgångspunkt i några av EUD avgjorda rättsfall, Mark & Spencer, OY AA och X-Holding BV. Resultatet blev att gränsöverskridande avdrag möjliggjordes men bara i ett begränsat antal fall. Det har bland annat lett till att lagen kritiserats. Arbetet syftar till att ta ställning till huruvida den svenska omarbetade avdragsrätten bör anses som kompatibel med överordnad EU-rätt.