Torrsubstansförluster vid lagring och hantering av träspån vid Härjeåns Energi AB

Sammanfattning: Härjeåns Energi AB är ett företag beläget i Sveg, som består av ett helt nytt kraftvärmeverk samt en biobränslefabrik där företaget producerar bland annat pellets av träspån. Innan pelletering lagras spånet i en stor stack. Företaget hade dock noterat att mängden inlevererat spån till spånstacken minus spånet som tas från stacken till pelleteringen inte stämde överens med hur mycket spån som fanns kvar i stacken. Någon gång under lagringen och hanteringen av spånet har stora mängder spån försvunnit. Syftet med detta arbete är att undersöka hur och när torrsubstansförlusterna uppstår samt storleksordningen på dessa förluster, i två olika avseenden: torrsubstansförlusten kopplade till lagringen samt hanteringen av träspånet. Det för företaget viktigaste målet var att skapa en ekvation som beskriver hur mycket torrsubstans som rimligtvis borde försvinna från stacken beroende på hur länge spånet lagrats. Syftet och målen besvarades genom att utföra en litteraturstudie över ämnet, studera företagets spånbokföring och deras sätt att hantera spånet samt bygga två simuleringsmodeller över torrsubstansförlusterna i företagets spånstack. Torrsubstansförluster vid lagring uppstår till följd av nedbrytningsmekanismerna; cellandning, biologisk nedbrytning samt termisk och kemisk nedbrytning. Det kan även uppstå via hantering av materialet. Men lagringens effekt på bränslekvaliteten är komplex. Lagringstid, klimatförhållanden, artssammansättning och biomassans form, allt från stockar till spån, samt lagringshögens geometri och struktur är några faktorer som påverkar förändringen hos biomassans egenskaper. Denna nedbrytning bidrar, tillsammans med hur företaget hanterar spånet, till torrsubstansförluster. Den största faktorn bidrar dock lagringen med. Några orsaker till torrsubstansförlusterna är stackens storlek, att den blivit kompakterad samt att spånet lagras helt utan täckning. När modelleringen gjordes över dessa torrsubstansförluster visade det sig att resultatet stämde väl överens med det som faktiskt försvunnit enligt spånbokföringen, under de undersökta åren 2013–2017. Att i framtiden till exempel minska maximala höjden på spånstacken till max 5–7 meter samt använda sig av sist-in-först-ut-metoden gällande granspånet, medan furuspånet kan lagras längre, skulle det garanterat bidra till minskade torrsubstansförluster och därmed även minskade ekonomiska förluster. I framtiden bör det satsas på forskning inom lagring av trä i fraktionsstorleken spån, samt lagring av trä i stackar som är större än att de har en maxhöjd på 5–7 meter. Idag finns ingen forskning alls inom dessa två kategorier, men om det fanns skulle det kunna underlätta för många energiproducerande företag.