Vetorätt inom internationella organisationer - en undersökning av vetorättens definition med utgångspunkt i statssuveräniteten
Sammanfattning: Internationella organisationer är ett fenomen som vuxit fram främst på senare tid. De har blivit en naturlig del av den internationella rätten och ses som väsentliga aktörer på den internationella arenan. Ett medlemskap i en internationell organisation ger en stat flera fördelar men vanligtvis innebär det även ett bortfall av statens suveränitet som ges upp till förmån för organisationens överstatlighet, något som är avskräckande för staterna. För att hantera denna situation har internationella organisationer sökt lösningar främst vad gäller deras beslutsfattandeprocesser. Olika metoder för röstning har vuxit fram för att motverka att staters suveränitet helt överges samtidigt som organisationen behåller en stor del av sin överstatlighet. En röstningsmetod som används är vetorätt. Denna uppsats undersöker hur vetorätten som röstningsmetod påverkar staters suveränitet inom internationella organisationer och hur vetorätten som instrument, baserat på statssuveränitet, kan definieras. Frågeställningen har besvarats genom en komparativ analys av hur vetorätten används och hur den påverkar staters suveränitet i tre olika internationella organisationer: Europeiska unionen, Förenta nationerna och Internationella valutafonden. Inom Europeiska unionen har alla medlemsstater vetorätt inom de beslutsfattandeprocesser där enhällighet används som röstningsmetod. Detta innebär att alla stater har möjlighet att skydda och bevara sin suveränitet, en viktig princip för att jämställa medlemsstaterna. Inom Förenta nationerna har endast fem stater vetorätt. Detta har en historisk förklaring där de fem segrande staterna efter andra världskriget vägrade ansluta till organisationen om de inte erhöll veto. Deras medlemskap behövdes för att säkerställa organisationens effektivitet. Dessa fem stater har kontroll över både sin egen suveränitet och andra medlemsstaters. Internationella valutafonden använder sig av viktad röstning och ett effektivt veto har endast uppnåtts av en stat, trots att detta inte var avsikten med systemet från början. Gemensamt för de tre organisationerna är att de stater som innehar vetorätt har god kontroll över sin suveränitet då de kan stoppa beslut som de anser är negativa och därmed skydda sig från andra staters intrång i deras statssuveränitet. Slutsatsen blir att vetorätt kan definieras som ett suveränitetsbevarande instrument inom internationella organisationer om det används på detta sätt.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)