Sexsomni: ett frikort för våldtäktsmän? - Undersökning av den rättsliga hanteringen vid invändning om att våldtäkt begåtts i sovande tillstånd.

Sammanfattning: Lagstiftningen, normerna och prövningen av våldtäkt är ett ständigt debatterat och undersökt ämne. Denna uppsats ska dock frångå de vanliga inriktningarna och istället undersöka ett fe-nomen som mer och mer tar över nyhetsrapporteringen kring våldtäkt, ett fenomen där varken forskning eller rättsapparat verkar ha hängt med i utvecklingen. Fenomenet är sexsomni: att under sömngång företa sexuella handlingar i sömnen. Syftet med uppsatsen är att undersöka fenomenet sexsomni i relation till straffrätten och de grunder för ansvarsfrihet som finns i Sverige. Att undersöka om invändningen om sexsomni blivit ett ”frikort” för våldtäktsmän eller om det är ett reellt problem med en rimlig och rättsenlig hantering. Undersökningen avslutas med att utifrån ett kritiskt genusrättsvetenskapligt perspektiv föra en diskussion kring huruvida regleringen och hanteringen av fenomenet är önskvärd eller om det finns behov av förbättring och förändring. Undersökningen, som bl.a. grundas på våldtäktslagstiftningen, aktuell doktrin samt praxis, visade på en till viss del otillfredsställande hantering av invändningen och på tendenser att okunskapen kring fenomenet utnyttjas som ett ”frikort”. En gärningsman kan, trots vetskapen om sin sexsomni och trots flera tidigare episoder, utsätta sitt offer för risken att det händer igen. När våldtäkten sedan förövas kan gärningsmannen, trots denna medvetna oaktsamhet, inte hållas ansvarig och kvinnans rättstrygghet äventyras. Kunskapsbristen på området gör vidare att det är svårt att avfärda gärningsmannens invändning om sexsomni som en orimlig alternativ hypotes. Vidare gör kunskapsbristen att det nästan är omöjligt för åklagaren att be-visa att gärningsmannen var vaken, när personen själv hävdar motsatsen. Detta, tillsammans med andra faktorer, gör att hantering av sexsomni är osäkert ur såväl rätts-säkerhets- som rättstrygghetsperspektiv. Det finns tendenser som tyder på att våldtäktsmän ”skyller på” sexsomni då man insett att det är ett hållbart försvar, vilket bl.a. leder till att de som faktiskt lider av sexsomni och inte kan klandras för ett medvetet risktagande riskerar att felaktigt dömas för våldtäkt. Uppsatsens avslutande del behandlar förslag på förändringar som eventuellt skulle kunna motverka bristfälligheterna vid hanteringen av sexsomni. Bl.a. diskuteras en eventuellt om-placerad bevisbörda, där bevisbördan vid invändningar av det här slaget istället ska ligga på försvaret. Detta då en partisk försvarare och åtalad våldtäktsman, tillskillnad från objektiva åklagare och poliser, torde ha större intresse av att samla information och genom bl.a. förhör med sakkunniga se till att utredningen blir tillräckligt fullgod. Utöver det diskuteras införan-det av ett oaktsamhetsrekvisit i våldtäktslagstiftningen. Ett oaktsamhetsrekvisit skulle göra att gärningsmännen och personer med sexsomni tvingas vidta åtgärder mot sitt problem för att inte riskera att p.g.a. sin oaktsamhet bli dömd för våldtäkt. Vidare analyseras den eventuella anledningen till att det finns oaktsamma alternativ i många andra våldsbrott men inte i våldtäktsbrottet. Här kommer analysen in på den ojämna köns- och maktfördelningen i våldtäkts-brottet och brottets manliga dominans. Även synen på sex som något i grunden positivt och inte i sig klandervärt diskuteras. Avslutningsvis kan sägas kunskapsbrist är den största källan till problem i relation till invändningar om sexsomni. För att överhuvudtaget komma underfund med problemen krävs således kvalificerad forskning och ökad förståelse.