Om borgenärsskydd till kryptovaluta

Sammanfattning: Digitalisering och ny teknik möjliggör helt nya sätt för representation av ekonomiska värden. Utanför den traditionella egendomssfären kan idag stora tillgångar hittas. Det kanske vanligaste exemplet på sådana tillgångar är kryptovalutor. Likt alla andra ekonomiska värden, kan en konflikt över vem som har bäst rätt till kryptovalutan uppkomma – den kan bli föremål för en sakrättslig frågeställning. Den här uppsatsen undersöker vad kryptovaluta egentligen är, faktiskt och förmögenhetsrättsligt. Mot bakgrund av detta utreds vissa sakrättsliga konflikter; hur borgenärsskydd kan uppnås när (1) kryptovaluta förvärvats, (2) den anförtrotts en mellanman och (3) den pantsatts som säkerhet för en kredit. Problematiken med kryptovaluta grundar sig här i att den tekniska utvecklingen går fortare än den rättsliga, varpå frågan uppkommer hur ett nytt tekniskt fenomen ska bedömas rättsligt. Kryptovalutor och blockkedjor sätts in i ett regelverk som tillkommit i en verklighet helt främmande för dessa skapelser. Ett ägande av kryptovaluta innebär endast ensam kontroll över de till kryptovalutan kopplade kryptonycklarna. Svårigheterna med att bedöma detta sakrättsligt ligger i att den sakrättsliga lösningen erfordrar att äganderätt till viss egendom kan manifesteras och identifieras. För fysisk egendom görs detta som utgångspunkt genom att studera rent fysiska förhållanden, medan icke-fysisk egendom påkallar andra lösningar. Ett första problem som uppdagas är huruvida kryptovaluta som sådan ens kan vara föremål för sakrättslig konkurrens. Det har hävdats att eftersom sakrättsligt skydd inte kan ges till vilken nyttighet som helst, kryptovaluta är att bedöma som en rent inomobligatorisk företeelse. För att en icke-fysisk tillgång ska kunna erkännas och skyddas av rättsordningen, krävs det att föreställningen om dess värde blir tillräckligt hög och allmän. I uppsatsen redogörs dock för flertalet omständigheter som tyder på att kryptovaluta har en sådan acceptans. Med tanke på hur utbrett kryptovaluta är, vore det att undergräva tredjemansskyddet om rättsordningen inte tog till sig föreställningen om dess värde. Kryptovaluta är en rättsfigur svårjämförlig med annan icke-fysisk egendom, såsom fordringar, finansiella instrument eller immaterialrätter. I doktrin är åsikten att den är ett s.k. sui generis, en egendom i sitt eget slag. Närmare till hands ligger en jämförelse med traditionella pengar. Detta är dock fysisk egendom, men i praxis och doktrin går det att skönja tydliga spår av teknikneutralitet och likabehandling mellan icke-fysiska företeelser och egendom som har en representationsform vi är mer vana vid. Bl.a. har kontopengar behandlats som om det vore fysiska kontanter och löpande skuldebrev har ansetts kunna existera i elektronisk form under förutsättning att den tekniska lösningen kan upprätthålla de skyddsändamål som skuldebrevslagens regler är avsedda att skydda. Med detta stämmer den i soft law förekommande principen om funktionell likvärdighet bra överens; om en teknisk lösning kan säkerställa förhållanden på ett sätt som motsvarar en fysisk handling, bör samma rättsliga effekter kunna uppnås. I ljuset av denna likabehandling kan den tekniska lösningen kryptovaluta bygger på – blockkedjeprotokollet – anses vara likvärdig en hantering av fysiska objekt. Protokollets regler möjliggör exklusiv kontroll och förhindrar dubbelspendering. Det erbjuder vidare fullgoda möjligheter till särskiljande och identifikation. Vad gäller sakrättsligt moment är följaktligen slutsatsen att ett rådighetsavskärande genom en transaktion i blockkedjan bör vara nödvändigt och tillräckligt för att uppnå borgenärsskydd till förvärvad kryptovaluta. Om transaktionen validerats av nätverket, och denna inte längre kan återtas ensidigt, har den exklusiva kontrollen över kryptovalutan överförts till förvärvaren. Beträffande bibehållen äganderätt i en mellanmansrelation kan kryptovaluta hållas avskild och identifieras genom att separata nyckelpar används. Med anledning av dess fungibilitet finns risk för sammanblandning med annan kryptovaluta, men den sakrättsliga identiteten bör gå att återskapas genom en analog tillämpning av lagen om redovisningsmedel. När det kommer till förmånsrätt vid panträtt kan – mot bakgrund av slutsatserna om funktionell likvärdighet – rådigheten över kryptovalutan avskäras pantsättaren och pantobjektet identifieras. Det bör alltså vara möjligt att åstadkomma en sakrättsligt fullbordad handpantsättning av kryptovaluta.