Prevalens av Strongylus vulgaris

Sammanfattning: Blodmask eller strongylider är den vanligaste förekommande parasiterna som lever i hästens mag-tarmsystem. Det finns över 40 olika strongylidarter och dessa delas upp i liten blodmask (Cyatohostominae) samt stor blodmask (Strongylus spp). Strongylus vulgaris är en art av Strongylus spp och den anses vara en av hästens farligaste parasit, då larverna vandrar i de stora kärlen till tarmarna och ger upphov till skador som kan leda till allvarlig kolik. Genom rutinmässig avmaskning har S. vulgaris minskat i förekomst sedan 70-talet. På grund av resistensutveckling mot flera avmaskningsmedel hos Cyatohostominae (liten blodmask) infördes riktad selektiv avmaskning i Sverige för omkring 10 år sedan. Detta innebär oftast att endast individer som utskiljer parasitägg över en viss mängd i träcken avmaskas. Innan selektiv avmaskning infördes i Sverige var förekomsten av S. vulgaris väldigt lågt, prevalensen var då på under 5% på individnivå. Huvudsyftet med det här examensarbetet var att undersöka om prevalensen har förändrats i Sverige, då selektiv avmaskning har bedrivits i cirka 10 år. Vidare studerades om det finns någon koppling mellan förekomst av S. vulgaris och antal EPG (ägg per gram träck), geografisk lokalisation, hästens ålder samt tid sedan hästen avmaskades. Slutligen undersöktes hästägarnas rutiner kring avmaskning. I studien medverkade 20 gårdar från Götaland, 19 gårdar från Svealand samt 17 gårdar från Norrland. Från varje gård ingick 5 hästar. Träckprov skickades in mellan mars till maj 2016. Antal strongylidägg beräknades med McMaster-metod, vilket ger ett värde i EPG och S. vulgaris verifierades med odling. Hästägarna fick även svara på en webbaserad enkät angående avmaskningsrutiner. Prevalensen för S. vulgaris var i den här studien 66% på gårdsnivå och 26% på individuell nivå. Det var signifikant högre andel S. vulgaris-positiva hästar i södra delen av Sverige och signifikant mindre andel positiva hästar i norra Sverige. Även antal EPG var signifikant högre i region syd jämfört med de två andra regionerna. Det fanns ingen tydlig koppling av förekomst av S. vulgaris till antalet EPG hästarna hade. Störst andel positiva hästar fanns i EPG-intervallet 50-200 (28%). Antalet hästar som var positiva för S. vulgaris i de högre EPG-intervallen var sjunkande. Nära hälften av alla hästar (47%) finns i EPG-spannet 0-200 EPG. Det fanns ingen tydlig ålderskorrelation angående förekomst av S. vulgaris. Av de hästar som undersöktes var det ungefär lika stor förekomst i alla åldrar. Bland hästarna som inte blivit avmaskade på lång tid (≥24 mån) var det högst förekomst av S. vulgaris. De vanligaste avmaskningsrutinerna var att göra träckprov årligen, avmaska på inrådan från veterinär och att avmaska med substansen ivermektin. Resultatet för den här studien är att S. vulgaris har ökat markant i Sverige sedan senaste prevalensundersökning gjordes under slutet av 90-talet. På grund av växande resistensproblematik är inte rutinmässig avmaskning något som på nytt kan införas. Det är därför viktigt att hästägare odlar för S. vulgaris på våren, för att kunna kartlägga positiva hästar.