Rättegångskostnader som en mänsklig rättighet - En kartläggning av när rätten till en rättvis rättegång kräver ersättning av rättegångskostnader vid vinst mot staten

Sammanfattning: Sedan Europadomstolens avgörande Stankiewicz mot Polen från 2006 står det klart att rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1 Europakonventionen i vissa fall kan kräva att enskilda får ersättning för sina rättegångskostnader vid vinst mot staten. Situationen där en enskilde vinner en tvist mot staten och frågan är om rätten till en rättvis rättegång kräver att ersättning utgår för rättegångskostnader – en situation som i uppsatsen kallas för ersättningsfall – är vad uppsatsen kretsar kring. Sedan 2006 har praxis utvecklats. Högsta domstolen har dömt ut ersättning i ersättningsfall direkt på regeringsformen (NJA 2015 s. 374; NJA 2018 s. 49; NJA 2020 s. 908; NJA 2021 s. 235) och Europadomstolen har avgjort tre nya mål i ersättningsfall senaste två åren (Černius och Rinkevičius mot Litauen; Zustović mot Kroatien; Dragan Kovačević mot Kroatien). I ljuset av dessa rättsfall, och att Högsta förvaltningsdomstolen lämnat den materiella frågan öppen i HFD 2022 ref. 10, har syftet med uppsatsen varit att m.h.a. en rättsdogmatisk metod kartlägga vilka aspekter av rätten till en rättvis rättegång som kan utgöra grund för krav på ersättning i ersättningsfall samt vad som ska beaktas i bedömningen av om grunderna kräver att ersättning utgår i det enskilda fallet. För att situera kartläggningen har uppsatsen även haft som syfte att diskutera inverkan på förvaltningsprocessen och grundernas inbördes förhållande. I uppsatsen har slutsatsen dragits att, till skillnad från hur frågan hitintills behandlats i svensk praxis, ersättning i ersättningsfall kan krävas på två separata grunder i rätten till en rättvis rättegång. Ena är rätten till en effektiv domstolsprövning (effective access) och andra är rätten till en rättvis domstolsprövning (fair trial), specifikt principen om equality of arms. Vidare har identifierats skillnader i grundernas innehåll vilket motiverat att grunderna kartlagts separat. Generella skillnader är bl.a.: (I) Att equality of arms prövas i en helhetsbedömning medan effective access prövas i en bedömning i tre steg. (II) Att effective access framförallt blir relevant när den enskilde är kärande (bortsett från särskilda omständigheter) medan equality of arms alltid finns som en underliggande grund. Grunderna har vidare olika motivering till att ersättning ibland måste utgå. I det enskilda fallet överlappar dock prövningarna avseende flertalet omständigheter. Vad det gäller innehållet i prövningarna av ifall grunderna kräver att ersättning ska utgå är vissa specifika slutsatser; att strikta kvittningsregler saknar legitimt ändamål, att den enskildes personliga förmåga ska beaktas i prövningen, att en processordnings enkelhet ska beaktas men inte är avgörande samt att målets icke-monetära betydelse ska beaktas. Dessa slutsatser lyfts för att de är av särskild relevans för svenskt equality of arms praxis – som hitintills varken beaktat personlig förmåga eller annat än ekonomiska värden – samt svensk förvaltningsprocess som tillämpar en strikt kvittningsregel med hänvisning till processens enkelhet.