Vittneskonfrontation. Simultan eller sekventiell metod i teori och praktik.

Sammanfattning: Avsikten med detta arbete är att klargöra hur en vittneskonfrontation bör genomföras genom att jämföra simultan konfrontationsmetod - flera personer visas på samma gång - med sekventiell, där en person visas i taget. Varför är den ena metoden bättre än den andra? Vilka faktorer kan påverka de två metoderna? Avsikten är också att ta reda på vilken metod poliser i Skåne använder och hur de tillämpar den. Det kan konstateras att lagstiftningen på området är knapphändig. Det finns emellertid flera experimentstudier. Dessa har dock inte helt slagit igenom, vare sig i svensk litteratur eller i Skånepolisens tillämpning. Forskningen rekommenderar den sekventiella metoden. Det blir färre antal falska utpekanden när gärningsmannen inte finns med i konfrontationen. För att metoden ska fungera effektivt är det viktigt att vittnet inte vet hur många konfrontationsmedlemmar som kommer att visas. Konfrontationsgruppen bör inte visas mer än en gång. Om vittnet pekar ut en person ska visningen avslutas. Med en korrekt procedur uppmuntras vittnet att använda en absolut bedömningsstrategi. Vittnet jämför då varje individ i konfrontationen med sin minnesbild av gärningsmannen. Detta framstår som mer rättssäkert än den relativa bedömningsstrategi som simultan metod uppmuntrar, innebärande att vittnet väljer den person som mest liknar minnesbilden av gärningsmannen. Sekventiell metod är att föredra även i det avseendet att vittnet inte väljer person p.g.a. position i konfrontationsuppsättningen. Metoden minskar dessutom vittnets påverkan av klädsel, olämpliga konfrontationsmedlemmar och snedvridna instruktioner. Det är däremot inte självklart att sekventiell metod bör rekommenderas för barnvittnen eller när det finns mer än en gärningsman i konfrontationsuppsättningen. Mina intervjuer med Skånepolisen har visat att konfrontationerna utförs i strid mot forskningen på flera sätt. En och samma polisman sätter samman konfrontationsgruppen och medverkar vid själva utpekandet. Vittnen får veta hur många konfrontationsmedlemmar som kommer att visas. Vittnet får se konfrontationsgruppen en andra gång och då i simultan visningsform. Försiktighetsinstruktioner ges inte alltid. Poliserna i Skåne använder ofta sekventiell metod i konfrontationer med flera gärningsmän men har helt olika rutiner för hur genomförandet går till. Vittnets ålder påverkar inte valet av metod. Det är inte genom lagstiftning som förändringar i polisens tillvägagångssätt främst bör ske utan genom utförliga riktlinjer. Min förhoppning är att detta arbete ska kunna förbättra kunskapsnivån avseende de två konfrontationsmetoderna.