Barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I ett glapp mellan LVU och LPT?

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Författare: Cassandra Cramér Dalberg; [2017-12-08]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Gränsdragningen mellan lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga(LVU) och lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) har länge varit föremål för diskussion. Det finns idag barn och unga med beteendeproblematik som varken uppfyller kriterierna för tvångsvård enligt LVU eller LPT. Det är dessa barn, mer specifikt barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och beteendeproblematik, som är i fokus i denna uppsats. Högsta förvaltningsdomstolen har genom två avgöranden från 2010 skapat en praxis som innebär en mer restriktiv tolkning av rekvisitet något annat socialt nedbrytande beteende i 3§ LVU. Dessa avgöranden, RÅ 2010 ref. 24 samt mål nr. 8480-08, innebär att ett beteende som närmast, eller i huvudsak, kan betraktas som ett symptom på ett psykiskt funktionshinder inte kan utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3§ LVU. Därmed utesluts ett beslut om tvångsvård enligt nämnda bestämmelse många gånger för barn och unga med psykisk problematik. Denna uppsats behandlar frågan om hur, och i vilken utsträckning, de ovan nämnda avgörandena har påverkat och påverkar möjligheten till tvångsvård för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Med syfte att undersöka effekterna av den tillämpning av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden som sker i förvaltning- och kammarrätterna genomförs en empirisk undersökning där jag framförallt har studerat och analyserat avgöranden från första instans. I studien undersöks om denna tillämpning står i överensstämmelse med lagstiftningen och HFD:s avgöranden. Syftet är att undersöka rätten i faktisk mening, det vill säga hur den i realiteten tillämpas eftersom att det är rättstillämpningen i första instans som är avgörande för medborgarnas reella rättigheter och skyldigheter. I uppsatsen utvärderas även den i SOU 2015:71 föreslagna ändringen av rekvisitet något annat socialt nedbrytande beteende i 3§ LVU. Ändringen innebär att det nuvarande rekvisitet ersätts med rekvisitet något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende. Förslaget har fått kritik från många aktörer och det uttrycks i ett flertal remissvar oro för att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kommer att påverkas negativt av denna förändring. I uppsatsen undersöks om tillägget ”i sig självt” kan möjliggöra att samhället i större utsträckning än idag kommer kunna tillgodose de berörda barnen och ungas vårdbehov.Uppsatsen är skriven ur ett barnrättsperspektiv med särskilt fokus mot rättssäkerhet. Med utgångspunkt i detta perspektiv analyseras i vilken utsträckning behoven hos barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillgodoses genom det skydd och den vård som samhället åtagit sig att ansvara för. Vidare analyseras om den föreslagna ändringen kan leda till att den problematik som har uppkommit efter HFD:s praxis kan lösas på ett etiskt godtagbart sätt. En slutsats i uppsatsen är att det, för att förändringen ska vara etiskt godtagbar, krävs en utveckling av kvaliteten i de vårdinsatser som följer av beslut enligt 3§ LVU och att kvaliteten i underlaget för LVU-besluten i kammar- och förvaltningsrätterna förbättras.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)