Barnets bästa eller domstolens handlingsmakt? Om bedömningen av barnets bästa i vårdnadstvister

Sammanfattning: Principen om barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Den bärande principen återfinns i både FN:s barnkonvention och i föräldrabalken. Principen ska fungera som en rättslig vägledning vid alla utredningar i mål som rör barn, men det finns ingen universellt fastslagen definition av vad som faktiskt är barnets bästa. Utgångspunkterna är att bedöma barnets bästa utifrån vad som objektivt sett anses vara barnets bästa, i kombination med att den specifika situationen och barnets individuella behov beaktas. Vårdnadstvister är ett exempel på ett förfarande när barnets bästa ska vara avgörande. Vårdnadstvister aktualiseras när båda eller en av barnets föräldrar (biologiska eller adoptivföräldrar) önskar ändring i vårdnaden, antingen när en eller båda föräldrarna har vårdnaden, eller när barnet står under vårdnaden av särskilt eller tillfälligt förordnade vårdnadshavare. I båda situationerna ska domstolen ta hänsyn till vilken form av vårdnad som – utifrån barnets bästa – är lämpligast, ensam eller gemensam vårdnad. I uppsatsen kommer barnets bästa och vårdnadstvister att utredas med hjälp av den rättsdogmatiska metoden. Syftet med uppsatsen är att öka förståelsen för rättslivet och att svara på de uppställda frågeställningarna. Frågeställningarna rör främst bedömningen av barnets bästa, samt skillnaden mellan ensam och gemensam vårdnad. Egna slutsatser utifrån det presenterade kommer att dras, och problematik som föreligger preciseras. Genomgående tillämpas ett kritiskt perspektiv. Den huvudsakliga problemformuleringen i uppsatsen fokuserar på skillnaden i domstolens handlingsfrihet i situationer där båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, beroende på vem som har vårdnaden av barnet. I de fallen då båda föräldrarna eller någon av dem har vårdnaden av barnet är domstolen inte förhindrad att döma till gemensam vårdnad vid motsättning därtill. Däremot är domstolen förhindrad att döma till gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas motsättning av vårdnadsformen, när barnet står under vårdnaden av särskilt eller tillfälligt förordnade vårdnadshavare. Det har inte gjorts tydligt i förarbeten eller efterföljande rättspraxis varför denna uppdelning finns. Givet att domstolen ska prioritera barnets bästa i vårdnadstvister kan det ifrågasättas varför skillnaden finns. En annan central problematik ligger i att principen om barnets bästa är en flexibel princip som lämnar utrymme för godtycklighet och normbundna antaganden. Dessutom finns det problem med att barnets rätt att komma till tals tillmäts olika stor betydelse beroende på barnets ålder och mognadsnivå. När det gäller vårdnadsfrågan är ytterligare ett bekymmer att domstolen ska fästa särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar i frågor som rör barnet, i bedömningen om gemensam vårdnad är möjligt. Att ställa krav på gemensamt ansvarstagande är inte optimalt i de situationer då det exempelvis förekommit våld i sammanhanget.