I vems väsentliga intresse? : Förundersökningsbegränsning i ljuset av positiva förpliktelser i art. 8 EKMR

Sammanfattning: Den svenske lagstiftaren har under de senaste decennierna ökat polisens och åklagarens möjligheter till förundersökningsbegränsning som innebär att alla brott inte behöver utredas i enlighet med 23 kap. 4 a § RB. Samtidigt har Europadomstolen tolkat Europakonventionen om mänskliga rättigheter i en allt mer brottsoffervänlig riktning. Det betyder att reglerna om förundersökningsbegränsning rört sig ännu mera i riktningen mot mera av samhällelig effektivitetshänsyn medan konventionen gått mer åt att stärka brottsoffrens roll. I en rad rättsfall har Europadomstolen slagit fast att staterna har positiva förpliktelser gentemot brottsoffer, att se till att deras grundläggande rättigheter respekteras. Det betyder att de anslutna staterna måste skydda brottsoffren. Det gäller i synnerhet mot grova brott men domstolen har också öppnat för att offer för mindre allvarlig brottslighet måste få en chans till upprättelse. Samtidigt förundersökningsbegränsas, nedlägges, brottsutredningar av den typen med stöd av 23 kap. 4 a § RB dagligen i Sverige.