Förvirring om tillfällig sinnesförvirring - En undersökning av den straffrättsliga hanteringen av tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Det förekommer att brott begås av personer som i gärningsögonblicket inte var ”sig själva”. Inom straffrätten brukar man då tala om ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring. Det har länge varit osäkert hur straffrättssystemet bör hantera brott som begås under påverkan av ett sådant tillstånd. Till skillnad från långvariga förvirringstillstånd och tillstånd som bedöms ha varit självförvållade saknas lagstöd för hur en icke självförvållad tillfällig sinnesförvirring ska påverka den rättsliga prövningen. Syftet med uppsatsen är att redogöra för hur man inom svensk straffrätt har diskuterat hanteringen av tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare från tiden omkring brottsbalkens införande fram till idag. Somliga har bl.a. hävdat att en lagreglering avseende tillfällig sinnesförvirring är obehövlig medan andra numera givit uttryck för motsatt uppfattning. I doktrin har det under senare år gjorts gällande att tillfällig sinnesförvirring, som uppkommer utan egen skuld, utgör en oskriven ansvarsfrihetsgrund. Det har däremot bedömts vara osäkert om en sådan undantagsregel skulle erkännas i praxis. Frågan är om rättsläget möjligen kan ha blivit klarlagt i och med Högsta domstolens avgörande B 4685-19 eller om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att reda ut det otillfredsställande rättsläget. Därtill uppstår frågan vad det osäkra rättsläget kan tänkas bero på. Efter att ha studerat förarbeten, doktrin och domstolsavgöranden förefaller rättstillämpningen ha drabbat psykiskt störda lagöverträdare, däribland tillfälligt sinnesförvirrade, hårdare än andra. Skuldprincipen har generellt sett tolkats extensivt avseende den här kategorin lagöverträdare vilket medfört ett mindre utrymme för frikännande domar. Sannolikt har ett försök att tillmötesgå kravet på samhällsskydd skett på bekostnad av de som, långvarigt eller kortvarigt, inte kunnat rå för sitt rättsstridiga handlande. Anledningen till att hanteringen av den tillfälliga sinnesförvirringen inte har blivit lagreglerad beror troligtvis på att lagstiftaren inte har ansetts sig kunna hitta en tillfredsställande balans mellan å ena sidan rättvis skuldbeläggning, å andra sidan betryggande samhällsskydd. Med anledning av det oklara rättsläget hade det varit önskvärt att Högsta domstolen presenterade klargörande vägledning i hur den fortsatta rättstillämpningen ska se ut. Högsta domstolens avgörande innebär visserligen några klargöranden, men den slutsats som kan dras av domen är att rättsläget fortfarande är oklart och att ytterligare klargöranden erfordras. Det har visat sig föreligga uppenbara brister i brottsbalks-modellen i vad avser dess hantering av psykiskt sjuka lagöverträdare. Med utgångspunkt i Högsta domstolens dom kan atypiska sinnestillstånd, däribland tillfällig sinnesförvirring, påverka fem olika led i domstolarnas rättsliga prövning. Beroende på i vilket led rättens bedömning slutligen landar blir den tilltalade antingen friad eller fälld. Problematiken skulle till viss del kunna avhjälpas genom antagandet av en undantagsregel i enlighet med uttalanden i doktrinen. Med beaktande av skuldprincipen bör ett undantag dock vara tillämpligt beträffande såväl långvariga- som kortvariga sinnesförvirringar. Det vore med andra ord varken logiskt eller rättvist att låta undantaget få genomslag endast i förhållande till fall av tillfällig sinnesförvirring. För att åstadkomma en mer enhetlig, logisk, rättssäker och rättvis rättstillämpning avseende förhållandet mellan psykisk störning och brott är brottsbalken emellertid i behov av att genomgå en mer omfattande reform.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)