Miljöstraffrättens förverkligande av en hållbar utveckling - en rättsvetenskaplig utredning av miljöstraffrättens konstruktion och dess möjligheter att effektivt förverkliga miljömålet hållbar utveckling genom kriminalisering.
Sammanfattning: Huvudmålet med miljöbalken är att uppnå en hållbar utveckling. Detta stadgas i balkens portalparagraf och begreppet anses innehålla tre pelare som måste balanseras och tas hänsyn till: ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. För att uppfylla huvudmålet är det viktigt att dess underliggande delmål genomdrivs, varav straff och sanktioner är ett av dessa. Syftet med denna uppsats är att utreda hur miljöstraffrätten bidrar till att det uppställda miljömålet hållbar utveckling kan förverkligas, samt om ett förverkligandet av detta miljömål är möjligt genom kriminalisering. Utredningen genomförs utifrån en rättsdogmatisk och en rättsanalytisk metod, samt till viss del med rättssociologi som juridisk metod. Det som ifrågasätts är effektiviteten av den lagstiftningsteknik som tillämpats vid utformningen av miljörättens straffsystem, utifrån det juridiska systemets egna förutsättningar och inre logik. Effektiviteten mäts i miljöstraffrättens möjlighet att bidra till en brottspreventiv effekt och därigenom ett förvekligande av hållbar utveckling. Miljörätten är ett omfattande och internationellt rättsområde där många olika faktorer påverkar lagstiftningens konstruktion. Lagstiftningstekniken innehåller ett flertal aspekter som kan kritiseras, däribland blankettstraffbud, verksamhetsutövares egenkontroll, komplicerade och utdragna tillståndsprövningar, samt bristande tillsynsverksamhet. Miljöstraffrätten tillhör emellertid inte den traditionella straffrätten, vars tillvägagångssätt och funktioner därmed har tveksamma resultat vid miljöbrottslighet. Istället anses miljöstraffrätten falla under den så kallade moderna brottsligheten vilken kräver annorlunda åtgärder. Miljöbrott är exempelvis svåra att upptäcka och utreda, uppvisar ofta effekter långt efter att handlingar vidtagits, anses offerlösa och förhandlingsbara, samt består till stor del av ackumulerande effekter från flera gärningspersoner. Till detta kommer att miljöskador generellt har ursprung i samhällets ekonomiska produktion, vilket bidrar till en tvetydig och möjligtvis ineffektiv moral vid kriminalisering. Uppsatsens utredning kommer fram till att konstruktionen av miljörättens straffsystem troligtvis inte är effektiv i sin brottspreventiva effekt och därmed inte i sitt förvekligande av hållbar utveckling. Emellertid kan det vara svårt att tillämpa en annan lagstiftningsteknik med tanke på miljöbrottens föränderliga, långsiktiga, och globala samtidigt som lokala karaktär. Istället påstås ineffektiviteten följa av att hållbar utveckling är ett oklart huvudmål som strävar mot ett abstrakt ideal och skapar målkonkurrens mellan ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Detta gör det svårt att formulera och utforma tydliga delmål, så som miljörättens straffsystem. Straff och sanktioner är viktiga i sin funktion att styra mänskligt beteende, även om denna funktion kan betvivlas. Därmed föreslås en omtolkning av hållbar utveckling där målet istället blir att sträva bort från beteenden som är uppenbart ohållbara genom så kallade navigeringsregler, vilket gör processen adaptiv. Detta kan kritiseras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv eftersom förutsebarheten kan minska. Däremot kan målkonkurrens genom detta tillvägagångssätt undvikas och ett förverkligande av en hållbar utveckling genom miljöstraffrätten effektiviseras.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)