Utvisning av EU-medborgare på grund av brott – en empirisk studie av underrättspraxis mot bakgrund av den fria rörligheten inom EU

Sammanfattning: Den fria rörligheten för personer är en av EU:s grundpelare. Från att endast ha tillkommit arbetstagare har rätten till fri rörlighet utvidgats genom praxis från EUD. Denna praxis har gradvist kodifierats och rätten tillförsäkras nu samtliga unionsmedborgare genom rörlighetsdirektivet. Rätten är dock inte oinskränkt. Medlemsstaterna får begränsa den fria rörligheten med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Utvisning (på grund av brott) är en särskilt ingripande inskränkning i den fria rörligheten som kan få stora konsekvenser för den enskilda unionsmedborgaren. Möjligheterna att utvisa unionsmedborgare med hänsyn till allmän ordning och säkerhet ska enligt EU-rätten tolkas restriktivt. Begreppet allmän ordning och säkerhet ska tolkas enhetligt inom unionen. Visst skönsmässigt utrymme lämnas dock till medlemsstaterna att bestämma den precisa innebörden för begreppen i den nationella tillämpningen. I Sveriges initiala implementering av rörlighetsdirektivet utelämnades många av de genom direktivet kodifierade tolkningsprinciperna och rekvisiten, med hänvisning till att de redan tillhörde gällande rätt. Efter kritik från EU-kommissionen genomfördes dock år 2014 en lagändring genom vilken nämnda principer och rekvisit infördes i utlänningslagen. Lagändringen behandlade dock inte området för Sveriges skönsmässiga utveckling av begreppet allmän ordning och säkerhet nämnvärt, vilket lett till ett bestämmandevakuum i gällande rätt. HD har genom NJA 2014 s. 415 till viss del fyllt detta vakuum. I flera avseenden återstår dock frågetecken kring hur reglerna ska tillämpas. Dessa frågetecken har lämnats till underrätterna att besvara. Mot denna bakgrund har i uppsatsen samtliga underrättsdomar sedan lagändringen 2014 som behandlar utvisningsyrkanden gentemot unionsmedborgare i samband med brottmål granskats. Resultatet av undersökningen visar att underrätterna i långt ifrån obetydlig utsträckning helt utelämnar de särskilda regler som gäller för EU-medborgare vid utvisning på grund av brott. I många fall saknas även konstateranden om att rörlighetsdirektivets och utlänningslagens rekvisit är uppfyllda och/eller motiveringar till varför så är fallet. Vidare ifrågasätts i uppsatsen om vissa faktorer såsom brottets allvarlighetsgrad och utlänningens tidigare brottslighet ges betydelse utöver vad som är riktigt till den grad att det i vissa fall strider mot EU-rätten. Dessa brister beror på och leder till ett fortsatt oklart rättsläge. Vidare orsakas bristerna i tillämpningen enligt uppsatsen delvis av att den svenska lagstiftaren inte i tillräcklig utsträckning utnyttjat sin skönsmässiga bestämmanderätt över begreppet allmän ordning och säkerhet, och att HD endast gjort så i begränsad utsträckning. Detta beror i sin tur på otydligheten i den unionsrättsliga uppdelningen av bestämmanderätten över begreppet. Sammanfattningsvis leder bristerna till en brist på transparens i rättstillämpningen, vilket i förlängningen leder till nedsatt förutsebarhet och rättssäkerhet och stundtals mot EU-rätten stridande rättstillämpning. I uppsatsen argumenteras för att bristerna lämpligen bör avhjälpas genom en lagändring eller vidare rättsutveckling från HD. Mot bakgrund av att en lagändring ter sig högst oaktuell med hänsyn till den relativt nyligen genomförda ändringen av utlänningslagen framstår fortsatta prejudikat från HD som den mest sannolika lösningen.