Det var skolan som duckade och blundade : Vårdnadshavares upplevelser av delaktighet vid utformningen av extra anpassningar och särskilt stöd.

Sammanfattning: När ett barn befinner sig i skolsvårigheter visar forskning att vårdnadshavare ofta upplever orooch stress vilket kan leda till en ansträngd relation mellan hemmet och skolan. Långt ifrån allabarn i skolsvårigheter har en diagnostiserad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vilket kanmedföra att vårdnadshavare och skolan saknar en förklaring till barnets svårigheter. Det ärviktigt att vårdnadshavare kan vara ett stöd åt sina barn. Särskilt angeläget är det attvårdnadshavare, vars barn är i skolsvårigheter som kan misstänkas bero på neuropsykiatriskasvårigheter, orkar vara ett sådant stöd. Studien undersöker hur vårdnadshavare upplevde attlärare och skolan agerade gällande utformningen av extra anpassningar och särskilt stöd iskolan, vid tiden innan barnet fick en neuropsykiatriska diagnos. Vidare undersöks hurvårdnadshavarna upplevde att de gjordes delaktiga i utformningen av extra anpassningar ochsärskilt stöd och hur de upplevde att samarbetet med skolan fungerade. Studien baseras påintervjuer med sex vårdnadshavare till sex skolelever i åldrarna 10–17 år som var ochfortfarande är i skolsvårigheter. Intervjuerna har analyserats utifrån tre specialpedagogiskaperspektiv; relationellt perspektiv, kategoriskt perspektiv och dilemmaperspektivet. Vidare harutsagorna analyserats med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori.Resultatet visar att vårdnadshavarna i studien upplever att de gavs möjlighet att vara delaktigamen att det alltid var de som tog initiativet. De flesta av studiens vårdnadshavare upplevde attskolans personal lyssnade på dem men en uppfattning som återkommer är att lärare ofta saknarkunskap om neuropsykiatriska svårigheter och att skolan hade otillräckliga resurser vilket enligtvårdnadshavarna i de flesta fall innebar att skolan inte kunde erbjuda tillräckligt med extraanpassningar och särskilt stöd.