Vilka föräldrar återförenas med sina placerade barn? : motiveringar som står bakom beslut om hemtagning

Detta är en Kandidat-uppsats från Ersta Sköndal högskola/Institutionen för socialt arbete

Sammanfattning:

Syftet med studien är att öka kunskap om socialsekreterarnas motiveringar bakom gällande beslut om barns återförening med sina föräldrar, som tidigare bedömts ha en bristande föräldraförmåga.

Min frågeställning består av tre frågor: Vilka faktorer kan påverka ett beslut om ett återkallande av placering av barn enligt SoL eller LVU 2 §? Hur förhåller sig socialsekreterarna till möjligheten om utveckling av föräldraförmågan efter placering? Hur stor andel av föräldrar, vars barn blivit placerade enligt SOL eller LVU 2§, har fått omhändertagandet återkallat?

Frågorna besvaras med den kvalitativa forskningsintervjun. Halvstrukturerade intervjuer och dokument valdes som huvudsakliga datainsamlingstekniker. Sju socialsekreterare, var av en enhetschef deltog i undersökningen. Två av informanterna intervjuades tillsammans.

För analys av empirin har studien använt sig av: anknytnings teori, lagar och riktlinjer, tidigare forskning om placerade barn och deras föräldrar.

Resultatet visade en tvetydighet gällande socialsekreterarnas tillämpning av lagar; ett övervägande fokus på vårdnadsöverflyttningar och bristfälliga insatserna kring återförening. Det är väldigt få barn som återförenas med sina föräldrar. Det visade sig att det skiljer sig i bedömningar från socialkontor och socialsekreterare. Ett barns återförening möjlighet bedöms utifrån barnets anknytning i främsta rum, och i andra hand bedöms förälderns utveckling. Föräldern har ofta tre år på sig att bättra sig och hålla så bra kontakt med barnet så att de ska hålla sin plats som primär vårdnadshavare för att ha en eventuell chans till återförening. Större delen av barnen blir uppväxtplacerade, med tanke på vårdnadsöverflyttning och anknytningen. Går föräldern med på en frivillig placering enligt SoL så har man större möjlighet att påverka en hemtagning, men via tvångsvårdslagstiftningen LVU blir det svårare, samarbete med socialsekreteraren ökar möjligheten till återförening. 

Det är tydligt att barnavårdsutredningar är under komplex press, man vill göra det bästa för barnet och följa lagstiftning samtidigt som man ska hålla kostnaderna nere.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)