Djup hjärnstimulering av Kaudala zona incerta och subthalamuskärnorna hos patienter med Parkinsons sjukdom : En studie med avseende på talmotoriska fel

Sammanfattning: Sammanfattning: Bakgrund Parkinsons sjukdom (PS) kan behandlas med djup hjärnstimulering (DBS) i de subkortikala områdena kaudala zona incerta (cZi) och subthalamuskärnorna (STN). Behandlingen har visats ge goda effekter på de motoriska symtomen som förknippas med PS, dock kan DBS försämra patientens tal. Forskning har visat att DBS kan orsaka en dysartri som är annorlunda beskaffad än den som sjukdomen orsakar.  Syfte Studiens syfte var att analysera artikulationshastighet, talmotoriska fel och förekomster av felkategorier hos PS-patienter som har genomgått DBS (STN och cZi) för att undersöka stimuleringens effekt på patientens talförmåga.  Metod Studien omfattade 26 PS-patienter med DBS (cZi och STN) samt en matchad kontrollgrupp med 21 deltagare. Perceptuella bedömningar gjordes av inspelningar av SMR-sekvenser. Beräkningar gjordes av artikulationshastighet, antal talmotoriska fel samt förekomster av felkategorier. Statistiska analyser genomfördes på data om artikulationshastighet och antal talmotoriska fel från inspelningarna 12 månader post-DBS för att undersöka skillnader mellan grupperna samt inom PS-grupperna mellan avslagen stimulering (sOFF) och påslagen stimulering(sON). Resultat Inga signifikanta skillnader fanns gällande artikulationshastighet mellan sON och sOFF hos vardera PS-grupp (cZi och STN) eller mellan STN-grupp och kontrollgrupp. Det fanns ingen signifikant skillnad gällande talmotoriska fel mellan cZi-gruppen och kontrollgruppen eller mellan stimuleringarna (sON och sOFF) hos vardera PS-grupp. STN-gruppen presterade signifikant bättre än friska personer gällande talmotoriska fel. Skillnader fanns gällande förekomster av felkategorier mellan PS-grupperna och kontrollgrupperna samt mellan stimuleringarna (sON och sOFF) hos vardera PS-grupp.  Slutsats Resultatet i vår studie visade att en PS-patient med DBS i cZi presterade lika bra som en frisk person i SMR gällande talmotoriska fel. Däremot presterade STN-gruppen bättre än friska personer. Skillnaden mellan resultaten beror inte på att kontrollpersonerna hade en högre artikulationshastighet. Resultatet visar att merparten av PS-deltagarna vid sON uppvisar tendenser av hypokinetiska drag.