Maxgräns för häktning, en lösning på långa häktningstider? - En komparativ studie avseende svensk och norsk rätt

Sammanfattning: Häktning är ett av statens mest ingripande straffprocessuella tvångsmedel. Det är en väsentlig förutsättning för effektiv brottsbekämpning och lagföring men också ett stort ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter. Sverige och Norge har återkommande kritiserats såväl internationellt som nationellt för bl.a. långa häktningstider och för att bemöta kritiken har en maxgräns för häktning föreslagits i båda länderna. Uppsatsen är en komparativ studie och syftar till att undersöka och jämföra hur hanteringen av långa häktningstider ser ut med fokus på om en maxgräns kan vara lösningen på problemet. Lagförslagen bedöms även mot rätten till rättegång inom skälig tid i enlighet med art. 5.3 EKMR. Svensk och norsk gällande rätt om häktning stämmer till stor del överens. Det finns i dagsläget ingen bortre gräns utan proportionalitetsprincipen anses vara det yttersta skyddet mot för långa häktningstider. Europakonventionen ställer inte heller upp någon bortre gräns. Europadomstolen använder istället en skälighetsbedömning för att avgöra om någon suttit häktad för länge, vilken innehållsmässigt stämmer överens med de nationella reglerna. Den norska lagstiftaren diskuterade frågan om en maxgräns i början av 2000-talet och ansåg då att en sådan inte skulle reducera häktningstiderna utan snarare försämra förutsättningarna för brottsbekämpningen. Diskussionen togs upp igen i en utredning NOU 2016:24 och en absolut maxgräns om tre månader föreslogs men endast för häktning m.a.a. kollusionsfara. Förslaget motiverades knappt och många tunga remissinstanser var väldigt kritiska. De ansåg att maxgränsen skulle reducera häktningstiderna men på bekostnad av brottsbekämpningen. Den svenska lagstiftaren föreslog i Prop. 2019/20:129 en maxgräns om sex månader mot bakgrund av att det förväntas effektivisera brottsutredningen och därmed förkorta häktningstiderna. Det föreslogs dock vara möjligt att överskrida maxgränsen om synnerliga skäl föreligger vilket skapar en risk för att maxgränsen blir ett slag i luften. Slutsatsen är att förslagen möjligen är otillräckliga men det är också möjligt att en maxgräns inte är lösningen på problemet.