PPID : diagnostik och behandling med pergolid

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health

Sammanfattning: Pituitary pars intermedia dysfunction (PPID) är en relativt vanlig sjukdom bland äldre hästar och orsakar en rad mer eller mindre allvarliga symptom. De vanligaste symptomen är karakteristiska pälsförändringar som innebär att hårremmen är tät, lång, ofta lockig och har ett onormalt pälsfällningsmönster. Andra symptom på PPID är bland annat trötthet, onormala svettningar, polyuri, polydipsi och muskelatrofi men sjukdomen kan också predisponera för allvarliga komplikationer såsom fång och infektioner. Sjukdomen är progressiv och patogenesen är inte helt klarlagd men innefattar neurodegeneration av de dopaminerga neuron som svarar för hypotalamus styrning av hypofysens aktivitet. Den neurodegeneration som sker har flera gemensamma faktorer med Parkinsons sjukdom hos människor. Bland annat finns studier som indikerar att oxidativ stress bidrar till sjukdomsutvecklingen hos båda sjukdomarna. Avsaknaden av inhibitorisk dopaminerg stimulans på de melanotrofa cellerna i hypofysens pars intermedia gör att deras aktivitet ökar med avseende på både hormonproduktion och celldelning. Följden blir hyperplasi och hypertrofi av pars intermedia och en endokrin dysreglering med höga nivåer av peptiden POMC och dess produkter, bland andra ACTH, α-MSH och CLIP. Diagnos av PPID ställs på kliniska symptom tillsammans med resultaten av ett endokrinologiskt test. Den här litteraturstudien redogör för de diagnostiska alternativen så som mätning av basal ACTH-koncentration och dexametasonhämningstest, vilka är de mest frekvent använda metoderna. Bedömningen av testresultaten försvåras av den säsongsvariation som hormonnivåerna följer hos både friska och sjuka hästar. Hästar som diagnostiseras med PPID kan behandlas med dopaminagonisten pergolid, oftast med god effekt. Behandlingen är livslång och doseringen anpassas individuellt genom en stegvis ökning av dosen tills önskad effekt uppnås. Även vid fastställande av dosen och utvärdering av effekten är hormonnivåernas naturliga säsongsvariation en försvårande omständighet. Litteraturstudien sammanfattar verkningsmekanismen för pergolid och den begränsade kunskap som finns om farmakokinetiken och farmakodynamiken för läkemedlet. Kortfattat ersätter pergolid den inhibitoriska effekt som dopamin normalt har på melanotroferna i pars intermedia men som saknas hos hästar med PPID. Läkemedlet har en okänd biotillgänglighet men en relativt snabb absorption och en halveringstid på cirka ett dygn när det administreras oralt. Den inhibitoriska effekten på sekretionen av POMC är förlängd då den avtar långsammare än vad koncentrationen av pergolid i plasma gör och därför behöver pergolid inte doseras oftare än en gång per dygn. Sammanfattningsvis är PPID en komplex sjukdom med en diagnostik som skulle behöva tydligare riktlinjer. För att behandlingen ska kunna optimeras krävs säkrare metoder för att fastställa dos och utvärdera behandlingseffekter samt mer kunskap om läkemedlets farmakokinetiska och farmakodynamiska parametrar hos häst.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)