Suomen yleiskielen mukainen äänteiden hallinta ruotsinsuomalaisilla oppilailla : Pitkät ja lyhyet vokaalit ja konsonantit sekä diftongit

Sammanfattning: Den underliggande idén för denna studie är frågan om en ljudrelaterad grammatik kan undervisas via fonologiska övningar och diktamen för att förbättra den mekaniska skrivförmågan och om språkundervisningsmetoder för årskurs 1–2 kan också utnyttjas för äldre elever. Huvudsyftet med den här studien är att undersöka hur sverigefinska elever behärskar ljud av standardfinska med fokus på långa och korta vokaler och konsonanter samt diftonger. Dessutom är målet att testa en diktamensmetod som bedömer utgångsnivån av elevernas färdighetsnivå för att skriva korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger. Forskningsfrågorna är följande: 1) Vilka slags avvikelser jämfört med standardfinska finns i sverigefinska elevers skrivning av korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger? 2) Hur mycket avvikelser jämfört med standard finska finns i sverigefinska elevers skrivning av korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger? 3) Vilken typ av korrelation kan man hitta mellan avvikelser jämfört med standard finska och externa bakrundsvariabler. Denna studie av vilken teoretisk bakgrund läggs på fonologi, pedagogik och sociolingvistik har ett särskilt fokus på sverigefinsk kultur och flerspråkighet. Huvudmaterialet samlades in genom en diktamensövning med 22 skolelever i åldern 9–13 år och analyserades med hjälp av ordstrukturanalys. Utöver detta analyserades ett berättande textprov från tio elever. Bakgrundsinformation samlades in från föräldrar och jämfördes med resultaten av ordstrukturanalysen med hjälp av en implikationsskala. Studien visar att de viktigaste avvikelserna kring långa vokaler och konsonanter är de saknade bokstäverna, dvs enkelskrivning av ljuden. De mest utmanande långa vokalerna är oo, ee, yy och ää och de långa konsonanterna ss, rr och nn. Dessutom sker omkastning mellan bokstäver: för vokaler u > o, o > å och y > u och för konsonanter: m > n och kk > ck. De mest utmanande diftongerna är yi, ey, ie, uo, yö, öy, äy och iy och de lättaste att hantera är ai, oi, au, eu och öi. Dessutom blandas ibland o ihop u, u ihop y och ä ihop e. Det verkar som att bakgrundsvariablerna inte visar någon betydande korrelation med de språkliga färdigheterna vid hantering av vokaler, konsonanter och diftonger. Hur som helst säger en försiktig tolkning att det verkar ha en positiv effekt om man har lärt sig språket under de första tre åren och om man använder språket med släktingar.