Skatteflykt som rättfärdigandegrund inom EU-rätten - En studie om i vilken utsträckning skatteflykt kunnat åberopas som rättfärdigandegrund​ för att ​inskränka den fria etableringsrätten

Sammanfattning: I denna uppsats undersökte jag i vilken utsträckning skatteflykt har kunnat användas som en rättfärdigandegrund av en medlemsstat för att med framgång inskränka den fria etableringsrätten inom Europeiska unionen. I uppsatsen behandlades totalt nio rättsfall som bidrog till att besvara min frågeställning och förtydliga rättsläget. De fyra första (Marks & Spencer, Cadbury Schweppes, Thin Cap Group Litigation och Felixstowe Dock m.fl.) utgjorde själva grunden för min undersökning då dessa beslutades av EU-domstolens stora avdelning och därmed fick anses vara mer auktoritativa. Eftersom dessa rättsfall är cirka 15 år gamla använde jag mig av ytterligare tre rättsfall som visserligen hade beslutats i en av domstolens “vanliga” avdelningar men som samtidigt beslutats senare än de tre första och därför bättre bidrar till att belysa hur rättsläget ser ut i dag. Slutligen använde jag mig av två rättsfall till som på ett förtjänstfullt sätt förklarade EU-rättens krav på att nationell lagstiftning är förutsebar. Beträffande när skatteflykt ensamt kan användas som en rättfärdigande omständighet för att inskränka den fria etableringsrätten förklarades detta i Cadbury Schweppes. För att ett rent fiktivt upplägg ska anses föreligga måste såväl subjektiva som objektiva element vara uppfyllda och först då kan skatteflykt som ensam rättfärdigandegrund rättfärdiga en inskränkning. Detta framgår även tydligt av senare rättspraxis, se exempelvis Felixstowe Dock m.fl. och C-398/16. När det däremot gäller om flera rättfärdigandegrunder åberopas kan detta, trots att ett rent fiktivt upplägg inte föreligger, vara tillräckligt vid en sammanvägd bedömning för att EU-domstolen ska anse att hindret är rättfärdigat. Detta klargjordes i Marks & Spencer och Thin Cap Group Litigation där flera rättfärdigandegrunder tillsammans gjorde en inskränkning tillåten. Det finns dock andra rättsfall där EU-domstolen inte godtagit flera åberopade rättfärdigandegrunder tillsammans, se till exempel Felixstowe Dock m.fl. och Deister Holding. En stor brist, som jag påpekar i min analys, är att domstolen sällan motiverar tillräckligt tydligt varför rättfärdigandegrunderna inte var tillräckliga i vissa fall medan de i andra fall var godtagbara.