Man ska inte anta för mycket

Sammanfattning: Vad krävs för att människor ska säga att en individ har utsatts för diskriminering? Tidigare forskning har framhävt främst två sätt att förklara vad som påverkar människor när de säger att diskriminering skett. Dessa är att människor baserar sin attribution på sin förförståelse om situationen och de som drabbas s.k. prototyper (“kvinnor har historiskt sett blivit mer diskriminerade”), samt att människor tenderar att sympatisera med sin egen ingrupp (identifiera diskriminering mer när den utsatte är av det egna könet). 108 studenter vid Lunds Universitet fick läsa en kort historia om en man/kvinna som sökte ett jobb och fick avslag. Könet på den jobbsökande manipulerats, men all annan information exakt lika. Försöksdeltagarna fick sedan skatta i vilken utsträckning diskriminering skett. Med bakgrund av tidigare forskning var studiens hypoteser (1) individer kommer vara mer benägna att tillskriva diskriminering om den sökande är kvinna och (2) män/kvinnor kommer identifiera diskriminering i större grad när den drabbade är av deras egna kön. Resultaten visade att individer i större utsträckning sade att diskriminering skett när den sökande var kvinna. Denna effekt var oberoende av försöksdeltagarens kön. Därmed fann vi stöd för en prototypeffekt men inte för ett ingrupps bias.