En Superdiagnos : Språklig granskning av hur offentliga individer konstruerar fram en egen bild av ADHD

Sammanfattning: Arbetet lyfter fram olika framställningar av Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD. För att visa hur konstruktioner byggs upp kommer utgångspunkten vara att granska hur språket i framställningarna används. Syftet med att skildra ytterligheterna i de olika tolkningarna är att belysa att det dels är den sociala kontexten som påverkar talakterna men även hur diskurser påverkar varandra. Det diskurspsykologiska begreppet tolkningsrepertoarer hjälper till att dela in diskurserna i olika sociala sammanhang. Inledningsvis redovisas studier som skildrar hur vardagsdiskurser påverkas av de mer traditionella forskningsdiskurserna. Det är ett specifikt socialt sammanhang som undersöks - en slags semi-vardags-diskurs - som utmärker sig för att vara starkt påverkat av avsändarnas yrkesidentitet som influencers. Materialet som granskas är främst publicerade texter på olika influencers bloggar. Det är fem individer som har valts ut för att de skriver om ADHD på ett sätt där de kopplar sin identitet till diagnosen. Genom att kartlägga subjektspositioner kan det utläsas att aktörerna positionerar sig i en expertroll - de uttrycker hur ADHD-diagnostiserade bör vända sin diagnos till enbart en tillgång. Det skildras hur aktörerna skapar sina egen tolkningsrepertoar samtidigt som de i enstaka fall påverkas av de traditionella forskningsframställningarna. Språkliga handlingar används som resurser för att lyfta fram de sidor av ADHD som gynnar avsändarna. Gemensamt för samtliga utom en är att de vill gestalta en vändning när det kommer till deras egen inställning till diagnosen, vilket ofta görs genom att beskriva ett stökigt förflutet i kontrast till hur de beskriver att de idag ser på ADHD som näst intill enbart något positivt. Aktören vars beskrivningar skiljer sig från resten, ska visa sig inte vara diagnostiserad men talar ändå på ett sätt där identitet kopplas till diagnos - genom att beskriva sina beteenden som ”typiska för en ADHD-person”. Ytterligare en aspekt som förstärker konstaterandet av att de aktörer vars språk granskas, framställer en stark koppling mellan identitet och diagnos.