Beslutsanalys av medicinska åldersbedömningar inom asylprocessen

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Gävle/Besluts-, risk- och policyanalys

Sammanfattning: Här presenteras ett ramverk för beslutsanalytisk metod baserad på principen om maximering av den förväntade nyttan gällande värdering av olika alternativ för åldersbedömning av ensamkommande inom asylprocessen. Med detta ramverk som utgångspunkt görs en jämförelse mellan ett antal metoder (mognad hos visdomstand, knäled och handled samt Rättsmedicinalverkets metod baserad på både visdomstand och knäled) för medicinsk åldersbedömning. Dessa metoder jämförs vidare med tre referensalternativ (i) lita på den ensamkommandes åldersuppgifter vilket i praktiken innebär att bedöma alla som barn, (ii) bedöma alla ensamkommande som vuxna och (iii) det absurda alternativet att singla slant för att avgöra vem som är barn eller vuxen. Det som behövs för beslutsanalysen är antaganden och/eller skattningar på åldersfördelningen av ensamkommande som åldersbedöms samt skattning för de olika metoderna på hur stor sannolikheten är att en person bedöms som vuxen givet den faktiska åldern. Vidare krävs en kvantifiering av nyttan för en felklassificering av en vuxen, då en felklassificering av ett barn antas ge lägst nytta och en korrekt klassificering antas ge högst nytta. Åldersfördelningen av ensamkommande som åldersbedöms antas här bestå av en kombination av två likformiga och kontinuerliga fördelningar, där intervallen är 15-18 år (barn) respektive 18-21 år (vuxna). Två nyttomodeller undersöks, en diskret som endast tar hänsyn till om individen är barn eller vuxen samt en kontinuerlig linjär nyttomodell som tar hänsyn till åldersskillnaden från 18-årsgränsen vid en felklassificering. De genomförda analyserna demonstrerar hur ramverket kan användas i praktiken. Givet de antaganden som gjorts är slutsatsen att det alternativ som ger högst förväntad nytta i stor utsträckning beror på prevalensen (andelen vuxna) tillsammans med hur nyttan för en felklassificerad vuxen värderas. Oavsett värdering, vid prevalens nära 0 bör alla bedömas som barn, för att när prevalensen ökar ersättas ersättas av en metod som i stor utsträckning klassificerar barn korrekt, när prevalensen ökar ytterligare ersättas av en metod som i större utsträckning klassificerar vuxna korrekt och slutligen när prevalensen är nära 1 bör alla bedömas som vuxna.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)