Aktierelaterade incitamentsprogram - en civilrättslig undersökning

Sammanfattning: Förekomsten av aktierelaterade incitamentsprogram har ökat markant under de senaste åren. Allt fler bolag använder sig av denna incitamentsform i en strävan att förmå de anställda att arbeta mer effektivt genom att knyta dem hårdare till företagets resultatutveckling. Utfärdandet av ett aktierelaterat incitamentsprogram innebär att ett arbetsgivarbolag låter utvalda ledande befattningshavare och andra anställda i bolaget få del av en rättighet vars värde är relaterat till värdet på aktierna i arbetsgivarbolaget. Det absolut vanligaste är att de utfärdande bolagen för att åstadkomma detta använder sig av någon sorts optionsrättighet. Ett aktierelaterat incitamentsprogram kan baseras på ett antal olika rättighetstyper. Fyra huvudgrupper kan emellertid urskiljas som samtidigt är de mest frekvent förekommande på marknaden. Köpoptionsprogram baseras på utfärdandet av köpoptioner avseende redan befintliga aktier i arbetsgivarbolaget. Ett sådant program kan genomföras på två principiellt skilda sätt. Antingen använder sig arbetsgivarbolaget av en tredje part, ofta en huvudaktieägare, som står som utfärdare av köpoptionerna eller så står arbetsgivarbolaget själv som utfärdare av köpoptionerna. Det senare förfarandesättet är emellertid endast tillgängligt för marknadsnoterade bolag emedan endast sådana bolag har möjlighet att återköpa egna aktier. Teckningsoptionsprogram och konvertibelprogram baseras på utfärdandet av teckningsoptioner respektive konvertibla skuldebrev. Deltagare i program av denna typ ges således en rätt till nyteckning av aktier i arbetsgivarbolaget. Utfärdandet av sådana program måste av denna anledning följa reglerna om tillskottsemissioner i 5 kap. ABL. Som en naturlig följd av detta är det endast arbetsgivarbolaget självt som kan stå som utfärdare. Syntetiska optionsprogram baseras på utfärdandet av syntetiska optioner. Till skillnad från övriga aktierelaterade incitamentsprogram berättigar inte deltagande i ett syntetiskt optionsprogram till framtida förvärv av aktier i arbetsgivarbolaget. Istället erhålles en kontant slutregleringslikvid vars storlek är relaterad till kursutvecklingen på aktierna i arbetsgivarbolaget. Syntetiska optioner är i denna mening konstgjorda. Vid utfärdandet av aktierelaterade incitamentsprogram har bolagen att beakta bestämmelserna i ABL och Leo-lagen. Även AmN:s praxis avseende god sed på aktiemarknaden bör följas. Den civilrättsliga reglering som aktualiseras vid genomförandet av aktierelaterade incitamentsprogram förefaller emellertid inte vara avpassad för att utnyttjas för sådana ändamål, utan har många gånger sin plats i lagstiftningen av helt andra skäl. Detta medför en rad tillsynes onödiga tillämpningsproblem vid utfärdandet av aktierelaterade incitamentsprogram. Det är exempelvis fortfarande inte möjligt för ett aktiebolag att emittera fristående teckningsoptioner och det saknas en lagteknisk samordning mellan de olika bolagsstämmobeslut som krävs för genomförande av ett köpoptionsprogram baserat på egna återköpta aktier. Ytterligare ett flertal tveksamheter förekommer i den befintliga regleringen. Dessa tillämpningsproblem skulle dock utan större svårighet kunna åtgärdas om lagstiftaren tog ett samlat analytiskt grepp om de frågor som är hänförliga till aktierelaterade incitamentsprogram. En sådan analys saknas emellertid fortfarande från lagstiftarens sida.