Anmälningsplikten till Socialtjänsten - En studie om skolpersonalens upplevelser av att göra en orosanmälan

Sammanfattning: Studien belyser den komplexa problematik som omsluter anmälningsplikten för skolpersonal vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Tidigare forskning pekar på att underrapportering är ett problem i de svenska skolorna, men samtidigt menar forskare på att anmälningsfrekvensen inte är intressant att undersöka om man inte också undersöker den problematik som lagstiftningen genererar. Studiens frågeställningar är därav utformade för att ta reda på hur skolpersonal upplever anmälningsplikten till Socialtjänsten enligt 14 kapitlet 1 § SoL, och hur deras syn på anmälningsplikten påverkas av att de inte kan anmäla sin oro anonymt. Studien söker även svar på hur grundskolors rutiner kring anmälningsförfarandet ser ut, och om skolpersonalen anser att något saknas i lagstiftningen eller från Socialtjänsten. För att få svar på frågeställningarna gjordes tre semistrukturerade intervjuer med totalt sju informanter som arbetar inom grundskolan i Malmö och Vellinge. Analysen bygger på utvecklingsekologi samt teorin om street-level bureaucracy, eller gräsrotsbyråkrati. De slutsatser som kunde dras efter studiens genomförande var att skolpersonalen upplever att den lagstadgade anmälningsplikten är något bra, och att deras anmälningsbenägenhet inte påverkas av det faktum att de inte kan anmäla anonymt. De upplever trots allt att anmälningsplikten genererar en viss utsatthet för dem som skolpersonal i kontakt med föräldrar. Samtliga skolor använde sig av konsultation med Socialtjänsten innan dess att en anmälan gjordes, och det fanns möjlighet till råd och stöd från elevhälsan både före och efter en anmälan. Det skolpersonalen saknade från lagstiftningen och Socialtjänsten var tydligare rutiner för Socialtjänsten när det kommer till att återkoppla till anmälaren.