Tillräknelighetskrav i svensk straffrätt - En kritisk granskning av SOU 2012:17 mot bakgrund av grundläggande straffrättsliga principer

Sammanfattning: Sverige är det enda land, bland med Sverige jämförbara länder, som inte har ett krav på tillräknelighet för att en person ska kunna dömas för brott. Med tillräknelighet menas att personen ska ha haft en grundläggande förmåga att förstå innebörden av sina handlingar, en slags ansvarsförmåga. En diskussion om ett införande av ett sådant krav har dock länge förts och tre statliga utredningar har gjorts de senaste 25 åren som alla förespråkat ett införande. Uppsatsens syfte är att granska det senaste betänkandet om ett införande av ett tillräknelighetskrav, SOU 2012:17, med utgångspunkt i principerna om konformitet, skuld, proportionalitet och förutsebarhet. Syftet är också att granska hur förslaget skulle förhålla sig till gällande rätt i dessa avseenden. Uppsatsen har skrivits utifrån ett rättsanalytiskt perspektiv där både en rättsanalytisk metod och rättsdogmatisk metod har tillämpats. Det material uppsatsen baserats på är SOU 2012:17, lagtext, andra förarbeten och doktrin. Slutsatsen av granskningen är att lagförslaget skulle vara mer förenligt med samtliga nämnda principer än vad gällande rätt är. Till skillnad från gällande rätt skulle enbart de som kunnat rätta sig efter lagen och kan anses ha haft ansvarsförmåga för sin gärning kunna bli straffrättsligt ansvariga. För tillräkneliga personer skulle det dessutom råda större proportionalitet mellan brottet och straffet än idag då dessa personer i större utsträckning skulle straffas efter klandervärdheten av brottet och inte efter behovet av vård. Förslaget skulle även vara mer förenlig med förutsebarhetsprincipen än gällande rätt bland annat eftersom straffet för de som anses tillräkneliga inte skulle kunna dömas till rättspsykiatrisk vård på obestämd tid utan dömas utifrån de ”vanliga” påföljdsbestämmelserna. Principen skulle även uppfyllas i de avseenden att själva införandet av förslaget inte skulle anses medföra att rättsordningen skulle ändras för ofta eller för hastigt.