Vapendragaren och beskyddaren? - Det offentliga biträdets och ställföreträdarens (o)förenliga roller under LVU-processen

Sammanfattning: FN:s konvention om barns rättigheter fastslår att barn ska ses som fullständiga rättighetsbärare. När socialnämnden ansöker om tvångsvård med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU förordnas ett offentligt biträde åt barnet, som även blir barnets ställföreträdare. Det offentliga biträdet ska se till barnets subjektiva vilja och barnets objektiva intresse utifrån barnet som rättighetsbärare. Det kan förklaras med begreppen vapendragaren och beskyddaren. Vapendragaren kan något förenklat förklaras som att vapendragaren bevakar barnets subjektiva vilja, medan beskyddaren tillvaratar barnets objektivt bästa. Lagstiftaren anser att rollerna som det offentliga biträdet och ställföreträdaren innehar är förenliga med varandra. Tidigare forskning visar att rollerna sker på bekostnad av varandra. Mot denna bakgrund syftar uppsatsen till att analysera i vad mån rollkonflikter uppstår och om någon förändring skett över tid. Uppsatsen undersöker såväl gällande rätt som tidigare forskning, och innehåller även en empirisk studie av domar från Förvaltningsrätten i Malmö. Undersökningen visar, när meningsskiljaktigheter uppstår mellan barnet och det offentliga biträdet, tenderar det offentliga biträdet att enbart se till rollen som barnets beskyddare. Barnets subjektiva vilja får begränsad betydelse vilket är problematiskt, då barnet ska ses som fullständig rättighetsbärare, särskilt med tanke på att barn vid avsaknad av processbehörighet har en begränsad möjlighet att förmedla sin inställning till domstolen personligen. Det vilar därför ett särskilt ansvar på barnets offentliga biträde som ska agera som barnets språkrör och förmedla barnets inställning. Studien påvisar även att det offentliga biträdet inte alltid träffar barnet personligen. Det saknas ett sådant krav idag, vilket även nuvarande utredning, barns och ungas rätt vid tvångsvård, förslag till ny LVU (SOU 2015:71) problematiserar. Utredningen ser däremot inte till det kvarvarande problemet när meningsskiljaktigheter mellan barnet och det offentliga biträdet uppstår under LVU-processen. Slutsatsen är att barnet inte ses som fullständig rättighetsbärare när meningsskiljaktigheter uppstår. Rollerna som offentligt biträde och ställföreträdare kommer i konflikt med varandra. Barnets vilja får en begränsad betydelse. För att barnets offentliga biträde ska fullgöra sin plikt som barnets vapendragare krävs att rollerna separeras från varandra.