Partnervåldets normativa ramar - en queerteoretisk granskning av diskurser inom straffrätten

Sammanfattning: I Sverige har våld i nära relationer de senaste decennierna varit en högt prioriterad fråga, såväl politiskt som straffrättsligt. Partnervåld, och i synnerhet mäns våld mot kvinnor, har ansetts vara ett av de största hindren mot ett jämställt samhället. Det första straffrättsliga krafttaget för att motverka partnervåld gjordes i slutet på 1990-talet i samband med instiftandet av brottet grov kvinnofridskränkning. För att markera allvaret i detta brott samt att belysa att det främst är kvinnor som utsätts, utformades brottet könsspecifikt. Det infördes samtidigt ett stycke som reglerar våld i nära relationer i övriga fall, det vill säga då det inte utförs av en man mot en kvinna. Denna reglering rubricerades som grov fridskränkning. Fridskränkningsbrottens utformning samt bilden av partnervåld som fenomen antyder en underliggande förståelse om att detta våld främst drabbar heterosexuella kvinnor. Forskning om våld i samkönade relationer har dock visat att problemet är lika utbrett i samkönade partnerförhållanden. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur partnervåld definieras i den straffrättsliga kontexten, samt att ifrågasätta vilka diskurser som präglar denna förståelse. Det är således i huvudsak rättsligt material som undersöks, och diskurserna identifieras utifrån ett queerteoretiskt angreppssätt. En utgångspunkt är att straffrätten som system påverkas av normativa föreställningar som råder i samhället, men även att straffrätten i sig bidrar till att producera moraliska samhällsnormer. Den samhällsvetenskapliga förståelsen har haft en avgörande roll för den straffrättsliga hanteringen av partnervåld. Det var först när mäns våld mot kvinnor formulerades som en politisk jämställdhetsfråga som åtgärder på det straffrättsliga området ansågs vara motiverade. Det samkönade partnervåldet har inte berörts i lika stor utsträckning, vilket har lett till att detta våld osynliggjorts i forskningen. När den straffrättsliga problemformuleringen av partnervåld utformats har detta till stor del skett utifrån de samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller och forskning. Således saknas det både samhällsvetenskapligt och straffrättsligt en kunskap och förståelse om våld i samkönade relationer. Diskurserna som kan spåras i den straffrättsliga hanteringen av partnervåld i allmänhet, och våld i samkönade relationer i synnerhet, visar att de heteronormativa föreställningarna om partnervåld präglar den straffrättsliga förståelsen och definitionen av partnervåld. Våld i samkönade relationer omnämns i de rättsliga texterna antingen inte alls eller endast i anslutning till mäns våld mot kvinnor, och framställs då ofta som ett mindre betydande undantag. Konstruktionen av närståendebegreppet samt skyddssubjekt, som är centrala för denna lagstiftning, sker också ur en heteronormativ utgångspunkt. Ett vanligt sätt att rättsligt och politiskt hantera samkönat partnervåld är att referera till det som ett kunskapsproblem, och därmed skjuta problemlösningen mot framtiden. Osynliggörandet av det samkönade partnervåldet riskerar dock att bidra till ytterligare marginalisering av personer som bryter mot den heteronormativa strukturen.