Blandat boende som utopi och verklighet : en komparativ studie om Stockholms och Helsingfors nya stadsdelar

Detta är en Kandidat-uppsats från Blekinge Tekniska Högskola/Institutionen för fysisk planering; Blekinge Tekniska Högskola/Institutionen för fysisk planering

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar blandat boende i svensk och finsk kontext genom en komparativ fallstudie av två städer, Stockholm och Helsingfors. Vi använder prisskillnader inom ett område som indikator av huruvida blandning är möjligt att uppnå. För de flesta är priset eller hyran på bostäder det som avgör huruvida var och en kan eller inte kan bo någonstans. Begreppet blandat boende innebär att homogenitet i bostadsbeståndet resulterar i homogenitet i befolkningen, vilket leder till förvärrat segregation. Blandat boende är således ett sätt att främja social hållbarhet. Social hållbarhet i sin tur är ett luddigt begrepp som kan definieras på flera olika sätt beroende på författarens synvinkel. Denna studie fokuserar på segregationsförebyggande åtgärder och rätten till bostad. Blandat boende används ofta som ett mål i planeringsdokumenten i svenska kommuner. Trots denna ambition att uppnå någonting socialt hållbart översätts denna retorik sällan till verklighet då kommuner använder blandat boende både som ett retoriskt mål och som ett redskap att uppnå detta. Stockholms nya stadsutvecklingsområden blir socioekonomiskt segregerade trots det retoriska målet om blandat boende (se Holmqvist 2009:259); prisskillnader inom en stadsdel är inte möjliga att uppnå, vilket resulterar i att endast en begränsad socioekonomisk grupp kan bosätta sig i området. Svenska upplåtelseformer är inte ett tillräckligt verktyg för att kunna skapa en socioekonomiskt blandad stad. Socioekonomisk segregation är starkt kopplat till etnisk segregation. Helsingfors stad har en lång tradition av att blanda upplåtelseformer. Till skillnad från Stockholm översätts målen om blandat boende i större grad till verklighet i Helsingfors. Detta förutsätter en bred palett av kommunala verktyg och kommunal vilja. En avgörande förutsättning är att Finland har fler upplåtelseformer än Sverige, vilket möjliggör att det kan finnas tillgängliga bostäder för alla socioekonomiska grupper även i nya stadsutvecklingsområden. Som illustrerande exempel har Norra Djurgårdsstaden i Stockholm och Fiskehamnen i Helsingfors studerats utifrån hur retoriken om blandat boende i policydokument, program och visioner har översatts till verklighet i dessa stadsdelar.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)