Begreppet Fast etableringsställe

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Institutionen för handelsrätt

Sammanfattning: Den 1 januari 2010 träder rådets direktiv 2008/8/EG som avser platsen för tillhandahållanden av tjänster kraft i medlemsstaterna. Ända sedan 1960-talet då mervärdesskattesystemet infördes har målet varit att beskattning bör ske i konsumtionsmedlemsstaten. Av praktiska skäl genomfördes inte denna princip för tillhandahållanden av tjänster och det i skrivande stund gällande mervärdesskattedirektivet anger som huvudregel att platsen för tillhandahållande av tjänster ska anses vara den plats där tillhandahållaren är etablerad. 2010 genomförs destinationsprincipen som huvudregel för tillhandahållanden mellan beskattningsbara personer. Förändringen reser dock en del nya frågor. Vilken medlemsstat mervärdesskatten ska tillfalla avgörs av var omsättning, det vill säga platsen för tillhandahållande, av en tjänst anses vara gjord. Detta avgörs i sin tur av var tillhandahållaren är etablerad. Finns flera etableringar måste det avgöras från vilken av dessa tjänsten tillhandahållits. Begreppet fast etableringsställe finns inte definierat, och kommer inte heller att definieras, i mervärdesskattedirektivet utan har varit föremål för tolkning av EG-domstolen i en rad mål sedan 1984. Men EG-domstolens fokus har vid definition av begreppet har legat på från och inte till vilken etablering ett tillhandahållande gjorts. Syftet med uppsatsen är att definiera begreppet fast etableringsställe i syfte att utröna betydelsen av befintlig rättspraxis vid utformningen av de nya reglerna i direktiv 2008/8/EG. Urval har gjorts med fokus på den i rådets direktiv 2008/8/EG ändrade huvudregeln när det gäller tillhandahållanden mellan beskattningsbara personer. Ett fast etableringsställe är enligt fastslagen praxis bland annat (1) en plats med stadigvarande personella och materiella resurser som är nödvändiga för att kunna tillhandahålla en viss tjänst, (2) en plats med egen personal eller en organisation med tillräcklig grad av varaktighet där avtal kan upprättas och administrativa beslut fattas, (3) en plats med en uppställningsplats för fordon som används i verksamhet som avser transporttjänster eller uthyrning av fordon, (4) en plats som faller under ett bolag som har en biträdande roll i förhållande till sitt huvudkontor och slutligen (5) en plats som inte endast används för verksamhet av förberedande eller biträdande art. Till detta kommer syftet (med reglerna för omsättningsland) rationell anknytning som enligt fastslagen praxis innebär (1) enkelhet för handelsparterna, (2) enkelhet att fastställa platsen för tillhandahållande, (3) om den uppfyller målet att beskattning ska ske i konsumtionsmedlemsstaten samt (4) om den undanröjer kompetenskonflikter eller utebliven beskattning. Till den del den avser begreppet rationell anknytning kan praxis sägas ha haft stor betydelse för den ändrade lydelsen i rådets direktiv 2008/8/EG. Ändringen i övrigt har till stor del resulterat i en rad undantag från huvudregeln för särskilt angivna tjänster. Eftersom någon definition av begreppet fast etableringsställe inte tas in i rådets direktiv 2008/8/EG är begreppet fortfarande beroende av EG-domstolens tolkning. Dock torde praxis få en utvidgad betydelse då begreppet ska komma att omfatta såväl tillhandahållarens (vilket fortfarande är aktuellt för tillhandahållanden till icke beskattningsbara personer) som förvärvarens fasta etableringsställe. Frågor som samfakturering och till vilken etablering ett tillhandahållande gjorts torde bli skattemyndigheternas och domstolarnas utmaning framöver.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)