Janowitz i Turkiet : En kvalitativ fallstudie om turkiets civil-militära relationer och risken för militär intervention.

Sammanfattning: Turkiet är, givet dess geografiska position samt storleken på sin militärmakt (TAF), en central Nato-medlem. Landet har dock under stora delar av dess historia haft problem med att få civil kontroll över TAF. Detta har resulterat i återkommande militära interventioner med perioder av direkt eller indirekt militärt styre. När Rättvise och utvecklingspartiet (AKP) år 2002 kom till makten spåddes Turkiet gå en mer demokratisk framtid till mötes. Detta då ett närmande till EU, med målet om ett turkiskt EU-medlemskap, stod högst på agendan.  Men hur kom de turkiska civil-militära relationerna egentligen att utvecklas och vad är statusen på dessa idag? Har den civil-militära utvecklingen gjort att risken för en militär intervention nedgått? Med dessa frågor som fond syftar denna studie till att utöka förståelsen för hur AKP:s första 18-år vid makten har påverkat de turkiska civil-militära relationerna för att därigenom, med fokus på TAF:s organisatoriska och sociala struktur, bedöma hur detta i sin tur påverkat risken för en militär intervention i den inhemska politiken.  Studien, vilken nyttjar Janowitz teori om nya nationer, kommer fram till att Turkiets civil-militära relationer successivt utvecklats från att ha haft många likheter med idealtypen demokratiskt konkurrerande till att gradvis närma sig auktoritär en-partikontroll, vilket är den idealtyp som dominerar vid studiens tidsmässiga slutpunkt, år 2020. I takt med den civil-militära utvecklingen har den civila kontrollen över TAF stärkts avsevärt. Detta har inneburit att TAF:s organisatoriska och sociala struktur förändrats i grunden vilket gjort att risken för en militär intervention gått från att inledningsvis varit hög till att vid tiden för studiens slutskede bedömas som låg.