Felin hemotropisk mykoplasmos

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Dept. of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health

Sammanfattning: Felin hemotropisk mykoplasmos är en bakteriell sjukdom vilken kan orsakas av tre olika felina hemotropiska mykoplasmer: Mycoplasma haemofelis, Candidatus Mycoplasma haemominutum och Candidatus Mycoplasma turicensis. Syftet med denna litteraturstudie är att belysa etiologin, patogenesen och prevalensen för felin hemotropisk mykoplasmos. I studien kommer även sjukdomens kliniska symptom att beskrivas, liksom olika diagnostiska metoder samt hur sjukdomen behandlas. De hemotropiska mykoplasmerna tillhör släktet Mycoplasma vilket innehåller ca 125 olika arter och har nyligen överförts till fylumet Tenericutes. Släktet Mycoplasma innehåller mycket speciella bakterier då de är de minsta levande prokaryota cellerna som förökar sig via binär fission och saknar även cellvägg. Istället för cellvägg omges bakterierna av ett cellmembran som består utav lipider och proteiner. Avsaknaden av cellvägg gör bakterierna resistenta mot betalaktamantibiotika och gör även att de är flexibla och kan ta sig igenom små porer. De hemotropiska mykoplasmerna har fått namnet ”hemoplasmer” som trivialnamn och det specifika med dessa bakterier är att de parasiterar på ytan av erytrocyter. Vid infästning till erytrocyterna sker både en destruktion av erytrocyternas membran samtidigt som antikroppar riktade mot bakterierna bildas. Vid infektion ses framförallt en extravaskulär och regenerativ hemolys vilket resulterar i en förändrad blodbild med minskad hematokrit och i vissa fall retikulocytos, anisocytos, makrocytos och polychromasi. Kliniska symptom som uppstår kan vara allt ifrån mild till mycket allvarlig hemolytisk anemi vilket beror på vilken av de tre hemoplasmerna som infekterar. Mycoplasma heamofelis är mest patogen och kan ge upphov till anemi i fullt friska och immunokompetenta djur, medan Candidatus Mycoplasma haemominutum och Candidatus Mycoplasma turicensis oftast ger allvarligare symptom först vid saminfektion. Autoantikroppsbildning mot förändrade erytrocyter kan komplicera det kliniska förloppet. För att upptäcka bakterierna i blodet använde man sig förr utav cytologi men på senare år har mer tillförlitliga PCR-metoder utvecklats. Diagnosticering med hjälp utav PCR har möjliggjort artbestämning och även kvantifiering av antalet bakterier, dock ses fluktuationer i bakterierförekomsten hos de infekterade katterna vilket leder till svårigheter vid diagnosticering. Sjukdomen har setts förekomma i större utsträckning hos hanar och hos yngre och äldre katter. Det har även framkommit att spridning av bakterier kan ske via blod och via artropoder. Symptomen som uppstår hos katterna vid insjuknande kan vara mycket allvarliga och för att reducera organismförekomst och lindra kliniska symptom används antibiotika så som fluorokinoloner och tetracykliner. Utöver antibiotika används även kortikosteroider, som behandling mot sekundär autoimmun reaktion, samt understödjande behandling hos svårt sjuka djur i form av vätsketerapi och blodtransfusion.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)