Den okönade vampyren i John Ajvide Lindqvists alternativa skräckroman : Låt den rätte komma in

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan i Halmstad/Högskolan i Halmstad

Författare: Kristina Andersson; []

Nyckelord: queer; Skräck; vampyr; androgyn;

Sammanfattning:

Författaren John Ajvide Lindqvist väckte stor uppmärksamhet med debutromanen Låt den rätte komma in, som när den utkom 2004 blev starkt kritikerrosad. Efter debuten har han även haft framgångar med böckerna Hanteringen av odöda (2005) och Pappersväggar (2006). Ajvide Lindqvist har placerat sig i en genre som visat sig vara av sällsynt karaktär i Sveirge, nämligen skräckgenren. I en intervju av med författaren presenterar Lina Kalmteg hans egna kommentarer om romanen Låt den rätte komma in:

” Jag ville skriva en alternativ vampyrhistoria. Mycket av det jag har läst eller sett på film är antingen bara djupt romantiserat eller så är vampyrerna bara ondska. Det var aldrig någon egentlig realism i det vidriga det måste vara att vara vampyr. Att vara driven av det här behovet, att det enda sättet man kan leva är att skaffa blod […] Boken är i viss mån självbiografisk. Allt har hänt, fast på annat sätt. Ingen enstaka händelse har hänt mig, men andemeningen har hänt mig.”

I analysen kommer jag att använda författarens uttalande som utgångspunkt och där lyfta fram vad jag anser är de centrala delarna i citatet ovan mer specifikt.

Mitt val av analys kom sig av att romanen har ett tvetydigt innehåll och i mångt och mycket skiljer sig från det som jag tidigare har läst. Den är väldigt annorlunda och unik på många sätt. Personskildringarna är ett exempel på vad som gör romanen spännande, de visar att allting inte är vad det utger sig för att vara. Romanen för med sig en känsla av att det som står faktiskt är realistiskt och verkligt. Att romanen i viss mån är självbiografisk är väldigt intressant, men inte något som jag kommer att fördjupa mig i. Dock är det intressant att ha det i tankarna både vid läsningen av boken och i analysen: att allt har hänt fast på ett annat sätt.

Jag vill klargöra att jag i analysavsnittet inte gör några anspråk eller egna tolkningar gällande Elis kön, men jag kommer att använda mig av uttrycken ”hon” respektive ”han” beroende på med vilken karaktärs ögon man ser handlingen utifrån. Oskar ser Eli som en ”hon”, Håkan ser Eli som en ”han” och Eli ser sig själv som ”ingenting”.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)