Patienters upplevelser av att leva med Amyotrofisk Lateral Skleros : En litteraturstudie

Detta är en Kandidat-uppsats från Ersta Sköndal Bräcke högskola/Ersta Sköndal högskola/Institutionen för vårdvetenskap; Ersta Sköndal Bräcke högskola/Ersta Sköndal högskola/Institutionen för vårdvetenskap

Sammanfattning: Bakgrund: Amyotrofisk lateral skleros är en terminal progressiv sjukdom där motoriska nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen bryts ner och dör. Musklerna blir därmed understimulerade och förtvinar vilket leder till förlamning. Majoriteten av personerna som insjuknar i amyotrofisk lateral skleros avlider inom fem år. Cirka 10-20 procent lever längre än tio år från sjukdomsdebut. Att diagnostiseras med amyotrofisk lateral skleros innebär en chock och en omfattande livsomställning. Då det inte finns något botemedel är det viktigt att patienten erbjuds individanpassad omvårdnad samt psykosocialt och existentiellt stöd för att lindra symtom och stärka patientens livskvalitet. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av att leva med Amyotrofisk Lateral Skleros. Metod: Litteraturstudie baserad på befintlig forskning inom området. Tio vårdvetenskapliga artiklar hämtade från databaserna CINAHL Complete och MEDLINE har använts och tillvägagångssättet har utförts enligt Fribergs metod. Resultat: I resultatet framträdde tre teman och fyra subteman som beskrev olika aspekter av att leva med amyotrofisk lateral skleros. De teman som identifierades var: livet faller samman med subtemana förlust av förmågor och förlust av mening, att bygga upp livet på nytt med subtemana acceptans och anpassning och finna mening samt beslut kring vård. Att leva med amyotrofisk lateral skleros innebar sorg, osäkerhet och rädsla samt en känsla av att livet förlorat mening. Sjukdomens progression innebar ett ständigt beslutsfattande kring vård. Familjens delaktighet i vårdbesluten var betydelsefull men gav även upphov till pliktkänslor. Förlusten av fysiska förmågor medförde både rädsla för att helt förlora kontrollen i livet och bli beroende av andra samt rädsla inför döden. Trots detta var det möjligt för deltagarna att acceptera och anpassa sig till sjukdomen samt att hitta ny mening i livet och uppleva livskvalitet. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån ytterligare forskning samt Callista Roys adaptionsmodell som berör människans förmåga till anpassning. De delar som lyftes fram och diskuterades var acceptans, anpassning, autonomi och pliktkänsla.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)