Mätningar av den marginala bennivån i bitewingröntgenbilder respektive panoramaröntgenbilder. Finns det någon skillnad?

Sammanfattning: Parodontal sjukdom inom tandvården utvärderas med olika metoder där röntgenteknik är en av dessa. Forskningen har bedrivits framförallt med analog röntgenteknik. Däremot saknas det studier med digital röntgenteknik avseende marginal bennivå. Syftet med studien var att undersöka om det fanns observatörsskillnader vid mätning av marginal bennivå i bitewingröntgenbilder och panoramaröntgenbilder tagna med digital röntgenteknik. Ett specifikt mål var att undersöka om uppmätta marginala bennivåer vid specifika områden överensstämde mellan bitewingröntgenbilder och panoramaröntgenbilder. Totalt 100 bilder i DICOM format, hälften panoramaröntgenbilder och hälften bitewingröntgenbilder valdes ut för studien. Den marginala bennivån mättes vid fyra mätpunkter, tand 25 mesialt och distalt samt tand 35 mesialt och distalt. Åtta studenter vid Odontologiska fakulteten i Malmö valdes ut som observatörer. För att mäta intraobservatörsskillnader valdes tre av de ursprungliga 8 observatörerna ut till en andra observation. Överensstämmelsen mellan observatörer beräknat med ICC och ett 95% konfidensintervall var i medeltal i bitewingröntgenbilder 0,85 och i panoramaröntgenbilder 0,66. I 96,5 % av mätpunkterna var skillnaden i medelvärdet i uppmätta värden mindre än 1 mm mellan de båda röntgenmetoderna. Konklusionen var att digital panoramaröntgen var jämförbar med digitala bitewingröntgenbilder vid mätningar av den marginala bennivån vid de ytor som studien undersökt. Panoramaröntgen är ett bra komplement till klinisk undersökning vid diagnostik av marginal benförlust, förutsatt att panoramaröntgenbilden är av god kvalitet.