Det här är min plats! : ett arbete om barns platser och platsskapande i urban och suburban kontext

Sammanfattning: Det sker stora förändringar i vårt samhälle som påverkar hur vi lever våra liv. Urbaniseringen är ett faktum och vi ställer allt fler krav på vad staden och dess fysiska struktur ska erbjuda. Staden har blivit en viktig plats i barns liv då den återigen har blivit en vanlig bostadsmiljö för många. Detta gör att barns vardagsliv alltmer utspelar sig i den urbana väven och behöver förhålla sig till de normer och strukturer som vuxna har skapat. Den bostadsnära miljö är en av de viktigaste rummen för barns fysiska och psykiska utveckling. Därför är det intressant att studera hur barn påverkas av olika kontexter, strukturer och karaktärer i sitt bostadsområde. En viktig del i barns fysiska, psykiska och sociala utveckling är deras möjlighet att ta platser i anspråk och göra dem till sina, vilket stärker barnets självkänsla och kunskap om den fysiska miljön. Därför syftar det här arbetet till att studera hur barn nyttjar sin bostadsnära miljö i en urban respektive en mer suburban kontext. Genom att studera barns platser och platsskapande kan vi få en bättre förståelse för vad som skapar barnvänliga miljöer. Därför studeras hur barn förhåller sig till utemiljön, hur den fysiska gestaltningen påverkar hur de tar platser i anspråk samt andra faktorer som stödjer eller begränsar barns platsskapande. En multipel fallstudie har genomförts i två bostadsområden i Uppsala, som skiljer sig åt när det gäller struktur, bostadstypologier, läge i staden samt tillgängliga friytor för att kunna studera just barns platsskapande utifrån olika kontexter. Metoden som har använts för datainsamling är barnledda promenadintrevjuer som är en deltagande miljöobservation som lyfter barns perspektiv genom att ge barnen mandatet att leda promenaden och på så sätt göra dem till medskapare av studien. Resultatet visar att barns platser, både antal och typ av plats skiljer sig åt mellan de olika bostadsområdena medan barns platsskapande ser i stort sett likadant ut. Det som skiljer sig åt är det temporära platsskapande som är betydligt vanligare i den mer suburbana kontexten. Resultatet visar att flera faktorer både stödjer och begränsar barn i deras platsskapande, såsom rörelsefrihet, programmering, kulturella normer och sociala kontakter med mera. Resultatet går i linje med tidigare forskning kring betydelsen av barns egna platser.