Långtida markanvändningsförändringar i jordbruket på Ingmarsö

Sammanfattning: Traditionellt skötta jordbrukslandskap hyser några av Sveriges mest artrika naturtyper, i huvudsak öppna gräsmarker till vilka en stor del av Sveriges hotade kärlväxter är knutna. Jordbrukets utveckling sedan 1800-talets slut har lett till kraftig minskning av gräsmarker och sämre kvalitet hos de kvarvarande. Skärgårdsjordbruket har små möjligheter till storskalighet och har inte haft samma effektiviseringstryck på sig som jordbruk på fastlandet. Det kan alltså tänkas ha behållit äldre tiders småskalighet – i de fall det fortfarande bedrivs – och därmed stora naturvärden. Studien är en jämförelse mellan jordbrukets utveckling i skärgården och på fastlandet, baserat på GIS-analys av historiska kartdata kompletterat med fältstudier och intervjuer. Undersökningsområdena omfattar Ingmarsö i Stockholms skärgård och Myra, norr om Norrtälje. Arbetet omfattar också en GIS-baserad hävdanalys där gräsmarker klassats utifrån historisk markanvändning. Resultatet är tänkt att vara ett hjälpmedel i restaureringsprojekt genom att ringa in marker med potentiellt höga naturvärden. Reslutatet visar att skärgårdsjordbruket gått tillbaka men behållit sin småskalighet och förblivit aktivt. Till skillnad från det undersökta fastlandsjordbruket som så gott som upphörde innan 1950-talet. Hypotesen att skärgårdsjordbruket skulle vara mindre påverkat av jordbrukets allmäna utveckling bekräftas alltså, men då studien inte bygger på replikat går det inte att dra några generella slutsater. Ett flertal tänkbara förklaringar finns, bland annat skärgårdsbondens bredare försörjningsbas med möjlighet till fiske och intäkter från sommargäster. Hävdanalysen ringar in ett flertal områden som kan vara intressanta föremål för restaurering, men inventeringar krävs för att utvärdera analysmetoden.