Från hem till hemlikhet : En autoetnografisk undersökning av förändringar i äldre människors (mediala) livsmiljö på väg från det sista egna hemmet till ett rum på ett äldreboende

Sammanfattning: Utifrån en autobiografisk ingång försöker jag, med stöd av etnografi som metod, att finna svar på vad det är som händer när en äldre människa flyttar från det sista egna hemmet till ett hem på ett äldreboende. Övergång mellan två tydliga positioner, det sista egna hemmet och det nya hemmet på ett äldreboende, betraktas i uppsatsen som en liminal situation. Men hur tydliga är positionerna egentligen och vad händer i detta gränsland? Hur konstrueras den nya hemkänslan på ett äldreboende och vilka faktorer hindrar den nya hemkänslan från att infinna sig? För att få svar på mina frågor har jag använt mig av möten med intervjupersoner, tidigare forskningsresultat och andra sekundära källor. Undersökningen har varit som att måla på en jättelik kanvas med empirin som redskap. Med hjälp av Joshua Meyrowitz tre olika former av situationellt beteende, det som nästan alltid händer, det som nästan aldrig händer och det som ibland händer, har jag analyserat min empiri och fick bland annat dessa bilder att framträda. Att bo på ett hem börjar hemma, men de tidiga skiftningarna i den äldres hemmiljö är ofta ouppmärksammade. Föreställningar om vad ett hem är styrs bland annat av hur hemmet framställs i media (TV, magasin, internet m.m.), något som gör övergången till den nya positionen svårare, men media kan även vara en ingång till en förändrad syn på boendemiljön. Hemkänsla och rutiner som hör samman med användning av media ger den äldre människan en känsla av trygghet och delaktighet i världen, och ett avbrott med dessa rutiner har stora konsekvenser för den äldres välbefinnande. Att vara anhörig till en äldre person görs med hela jaget som resonanslåda, något som visar sig vara en situation där det är lätt för en anhörig att missa signaler om var den äldre människan befinner sig i processen mellan två positioner. Med boende betraktat som en identitetskonstruktion kan jag se att flytten från det sista egna hemmet till ett rum på ett äldreboende innebär omformuleringar av vem den äldre personen är i den nya boendesituationen. Slutligen kan jag konstatera att den äldre människas nya hem på ett äldreboende inte längre i första hand är relaterat till föremål eller kvadratmeter, utan att det är tryggheten i att veta att man får den vård som behövs är det som utgör grunden till den nya hemkänslan.