Undersköterskans erfarenhet av arbetet med levnadsberättelser för personer med demenssjukdom i särskilt boende – En kvalitativ intervjustudie

Sammanfattning: Bakgrund Enligt Socialstyrelsen ska all omvårdnad av personer med demenssjukdom bedrivas personcentrerat. En stor del av denna omvårdnad sker i privata och kommunala särskilda boenden. Levnadsberättelsen för personer med demenssjukdom beskrivs som ett viktigt verktyg i den personcentrerade omvårdnaden. Syfte Syftet med studien är att beskriva undersköterskans erfarenheter av arbetet med levnadsberättelser i omvårdnaden av personer med demenssjukdom på särskilt boende. Metod Kvalitativ intervjustudie med tematisk analys. Semistrukturerade intervjuer genomförde med fyra undersköterskor som arbetade på särskilt boende för personer med demenssjukdom. Resultat Resultatet i föreliggande studie presenteras i form av tre huvudteman och sex underteman. Huvudtemana som presenteras är;  ”Stöd för personcentrering” som handlar om undersköterskans erfarenhet av att använda levnadsberättelsen som ett sätt att lättare utforma omvårdnaden på ett personcentrerat sätt. ”Att förstå människan bakom berättelsen” som handlar om undersköterskans erfarenhet av att genom levnadsberättelsen lättare kunna tolka och förstå reaktioner och beteenden hos den demenssjuke. ”Någon annans berättelse” som berör undersköterskans erfarenhet av att det är någon annan än den demenssjuke som styrt innehållet i levnadsberättelsen.  Slutsatser De slutsatser som dras av denna studie är att levnadsberättelsen är en grundpelare för personcentrerad omvårdnad. Levnadsberättelsen måste betraktas som och användas som ett levande dokument. Rutinerna för insamlande och revidering av levnadsberättelsen måste utvecklas. Levnadsberättelsen kan underlätta men aldrig ersätta relationsbyggandet mellan den demenssjuka personen och vårdaren.