Tillräknelighet & brottsbalken - om tillräknelighetslärans avskaffande i svensk rätt

Sammanfattning: I samband med brottsbalkens ikraftträdande år 1965 togs uppdelningen mellan otillräkneliga och tillräkneliga lagöverträdare bort från svensk rätt. Reformen innebar att även personer med allvarliga psykiska störningar kunde anses vara straffrättsligt ansvariga för sina handlingar och bli föremål för rättsskipningens påföljdssystem. Sedan tillräknelighetsläran togs bort har det förts en kontinuerlig diskussion kring huruvida den eventuellt bör återinföras. Frågan har behandlats av flera statliga utredningar och är ofta föremål för debatt. En återgång till ett tillräknelighetskrav har dock inte skett. Denna uppsats har som syfte att utreda vilka argument lagstiftaren framförde som stöd för valet att avskaffa tillräknelighetsbestämmelserna år 1965 samt vad dessa argument grundade sig i. Därutöver behandlar uppsatsen även huruvida de argument som framfördes vid brottsbalkens beredning kan anses vara hållbara och relevanta även i dagens diskussion. Undersökningen har visat att reformen till stor del tog sin utgångspunkt i tanken att straff skulle ersättas med vård i största möjliga utsträckning och att samhället skulle skyddas mot brottslighet men att detta inte nödvändigtvis behövde ske genom straff. De ideologiska motsättningarna mellan å ena sidan den klassiska straffrättsskolan och å andra sidan den positiva straffrättsskolan påverkade utvecklingen av dessa tankegångar. De argument som framfördes till stöd för tillräknelighetslärans avskaffande kan tillämpas även i dagens diskussion. Dock är argumentens hållbarhet beroende av vad som anses vara brottslighetens orsaker och straffets ändamål. Dagens syn på tillräknelighetläran kommer därför påverka argumentens hållbarhet idag. Därutöver har samhällsförhållandena och straffsystemet förändrats märkbart sedan 1965. Av detta följer att det kan vara svårt att hävda att argumenten har hög hållbarhet i dagens diskussion.