Redovisning av korruptionsrisker i statligt ägda bolag : En analys av EU:s hållbarhetsredovisningsdirektiv mot bakgrund av svenska statligt ägda bolags hållbarhetsredovisningar år 2016

Sammanfattning: CSR och hållbart företagande är traditionellt sett flexibelt hållna begrepp som företag uppmuntras att arbeta med på eget initiativ. Med vägledning av internationella standarder uppmuntras företag minimera negativa konsekvenser som deras verksamheter kan generera. Mot bakgrund av ett ökat behov av transparens och enhetlighet mellan företag som är verksamma på EU:s inre marknad har hållbarhetsredovisningsdirektivet antagits. Direktivet, vilket har genomförts i svensk rätt genom införande av bland annat 6 kap 12 § årsredovisningslagen, föreskriver en skyldighet för företag av viss storlek att identifiera väsentliga risker i verksamheten och redovisa dessa i en hållbarhetsredovisning som del av företagets förvaltningsberättelse. Riskidentifieringen ska göras mot bakgrund av vad som är nödvändigt för förståelse av företagets verksamhet, och innefatta risker i affärsförbindelser när det är relevant. En av de aspekterna som företag ska identifiera och redovisa risken för är korruption. Hållbarhetsredovisningskravet gäller från och med redovisningen av verksamhetsåret 2017. Svenska staten är en stor bolagsägare i Sverige och ställer krav på de statligt ägda bolagen att agera föredömligt på området för hållbart företagande, bland annat genom krav på efterlevnad av en framtagen ägarpolicy. Inom ramen för en empirisk studie har 47 statligt ägda bolags hållbarhetsredovisningar för verksamhetsåret 2016 granskats. Syftet var att fastställa hur de statligt ägda bolagen arbetar med identifiering och redovisning av risker för korruption, mot bakgrund av att redovisningskravet hittills inte har varit rättsligt bindande. Mot bakgrund av det varierande resultatet som studien visar kan ifrågasättas om samtliga av de statligt ägda bolagen agerar med en sådan föredömlighet som föreskrivs i ägarpolicyn. Genom en analys av huruvida hållbarhetsredovisningsdirektivet och 6 kap. 12 § årsredovisningslagen kan förhindra den underlåtenhet att redovisa risker för korruption som idag torde vara möjlig, konstateras att direktivet i teorin uppfyller sitt ändamål. Efter att redovisningskravet har börjat gälla kan korruption presumeras utgöra en väsentlig fråga för företag, vilket ställer höga krav för utelämnande av identifiering av korruptionsrisker i redovisningen. Ur praktisk synpunkt kan däremot anföras att direktivets språkliga utformning erbjuder en sådan flexibilitet vad gäller bedömningen av riskernas väsentlighet, att överträdelser av direktivet torde bli svåra att tillskriva företag eller dess företrädare ansvar för. Som slutsats anförs att direktivets föreskrifter borde ha utformats med mindre flexibilitet, i syfte att uppnå den enhetlighet mellan företags redovisningar som eftersträvas.