Påverkar graden av insulindysreglering effekten av behandling med kanagliflozin hos hästar med ekvint metabolt syndrom?

Sammanfattning: Ekvint metabolt syndrom (EMS) kan förklaras som ett antal riskfaktorer som bidrar till utvecklingen av fång hos hästar. Insulindysreglering (ID) och obesitas med eller utan regional fettansättning utgör viktiga riskfaktorer som ingår i syndromet. Hästar med ID får onormalt höga insulinkoncentrationer i plasma, kallat hyperinsulinemi. Hyperinsulinemi har visat kunna inducera fång, varför det varit av stort intresse att motverka skadligt höga koncentrationer av det anabola hormonet. Fram till nyligen har det inte funnits något effektivt läkemedel för behandling av ID hos hästar med EMS, och huvudfokus i behandlingen av dessa patienter har varit skötselrekommendationer och foderrestrik�tioner. Natrium-glukos-kotransportör 2 (SGLT2)-hämmare används för behandling av humanpatienter med diabetes mellitus typ II för ökad glykemisk kontroll. Läkemedlet verkar genom att inhibera resorptionen av glukos i njurarna. Veterinärer inom forskningsfältet för endokrinologi har på senare år utforskat användning av SGLT2-hämmare för behandling av EMS. Trots att det inte finns ett överväldigande antal studier om SGLT2-hämmare på EMS-hästar i nuläget, är resultaten från de som har publicerats anmärkningsvärda. Natrium-glukos-kotransportör 2-hämmare sänker effektivt både plasmainsulin- och glukoskoncentrationerna och därigenom motverkar läkemedlet fång hos hästar med EMS. Sex hästar diagnosticerade med EMS rekryterades till den här läkemedelstudien där dem behandlades med SGLT2-hämmaren kanagliflozin i 25 dagar. Varje individ kategoriserades som antingen lindrigt-måttligt (n=3) eller kraftigt (n=3) ID, men alla fick samma dos kanagliflozin under behandlingen. Målet med studien var att undersöka om graden ID påverkar läkemedelssvaret avseende insulin- och glukoskoncentrationer i plasma under ett oralt glukostoleranstest (OGT). I enlighet med tidigare publikationer indikerar resultaten att SGLT2-hämmare är ett högpotent läkemedel för reglering av hyperinsulinemi hos hästar med EMS. Reducerade maxkoncentrationer av insulin i storlek om ~50 % eller mer observerades för samtliga hästar. Behandling med SGLT2- hämmare på häst tycks inte enbart sänka insulinnivåerna indirekt genom minskade glukosnivåer, utan möjligen även genom att direkt modulera insulinmetabolismen. Läkemedlets procentuella effekt varierade mellan hästar men denna studie kunde inte påvisa några evidens för att variationen direkt påverkas av graden ID. Däremot var den numeriska sänkningen i insulinkoncentrationer anmärkningsvärt mer omfattande hos hästar med kraftig ID jämfört med hästar med lindrig-måttlig ID. Durationen av insulinresponsen minskade även hos hästar med kraftig ID efter behandling, men inte hos hästar med lindrig-måttlig ID. Fler studier som undersöker läkemedelseffekten under en längre tidsperiod är av intresse för att bättre utvärdera eventuella responsskillnader relaterat till grad av ID.