Beviskrav i förvaltningsprocessen

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Beviskrav är en bevisteoretisk term för att beskriva vilken styrka bevisningen måste ha för att ett rättsfaktum ska kunna läggas till grund för domen i ett mål. Beviskravet riktas mot den part som bär bevisbördan i målet. Syftet med framställningen är att utforska vilka intressen som ligger bakom beviskraven i ett urval av förvaltningsmål. Uppsatsen ämnar besvara vilka faktorer som avgör höjden på beviskravet. I syftet ingår också att försöka se om det finns ett för alla förvaltningsmål gällande normalkrav eller om varje måltyp har sin egen normalstandard. Det har visat sig att frågan om beviskrav i förvaltningsmål är ett svårorienterat område. I doktrin finns förutom Diesens ”Bevisprövning i förvaltningsmål” från år 2003 inte mycket skrivet. I många fall har frågan om beviskravets höjd lämnats oreglerad av lagstiftaren, trots att förvaltningsprocessen, generellt sett, i hög grad styrs av den materiella rätten. När lagstiftaren lämnat frågan om beviskravet därhän, lämnas uppgiften att bestämma tillämpligt beviskrav över till domstolarna. Praxis har visat sig vara den viktigaste rättskällan när det kommer till att besvara den för framställningen valda frågeställningen. Till stor del tar därför uppsatsen sin utgångspunkt i avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Framställningen kommer fram till att beviskravet bestäms med hänsyn till olika enskilda och allmänna intressen. En proportionalitetsbedömning mellan dessa får avgöra vilket beviskrav som ska ställas. Beviskravet kan vidare påverkas av i vilken utsträckning den enskilde har möjlighet att förebringa bevisning (dvs. vilka eventuella bevissvårigheter som finns). Det går också att finna visst stöd för att beviskravet påverkas av om målet har likheter med straffrättskipningen eller civilrättskipningen. Vad gäller förekomsten av ett normalkrav är slutsatsen att det inte finns tillräckligt stöd för att tala om ett normalkrav på bevisningens styrka i förvaltningsmål. Istället får sakens beskaffenhet avgöra det tillämpliga beviskravet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)