Lyssnar vi? - Barns rätt att komma till tals i LVU-processen i samband med fysisk och psykisk misshandel i hemmet

Sammanfattning: En central del av barnrättsperspektivet och barnets bästa är barn och ungas rätt att komma till tals i frågor som rör dem. Denna rättighet är särskilt viktig i samband med vård enligt LVU eftersom det är en av de allra mest ingripande åtgärder som staten genom sociala myndigheter kan vidta. Barns rätt att komma till tals är reglerad både i svensk rätt och internationella instrument. 36 § LVU stadgar att unga ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Enligt artikel 12 i barnkonventionen ska barn som är i stånd att bilda egna åsikter tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem. Syftet med uppsatsen är att utifrån ett barnrättsperspektiv klarlägga barns rätt att komma till tals vid vård med stöd av 2 § LVU i samband med fysisk och psykisk misshandel i hemmet. Vidare omfattar syftet att undersöka och utvärdera vilken påverkan barn och ungas ålder har i frågan om att framföra sina åsikter. Avslutningsvis omfattar syftet att granska rättstillämpningens överensstämmande med prejudikatet i HFD 2017 ref. 42. Domen var banbrytande och skapade nya nedre åldersgränser för barn som bevismedel i LVU-mål. Det går att konstatera att prejudikatet i HFD 2017 ref. 42 har fått brett genomslag i rättstillämpningen. De viktigaste kriterierna för rättens tillförlitlighetsbedömning av barn och ungas uppgifter går att urskilja från prejudikatet. Stor tillförlitlighet ges berättelser som är sammanhängande, konsekventa, detaljrika och tydliga. Förvaltningsrätten är benägen att besluta om tvångsvård när det bedöms förekomma våld i hemmet vilket kan förklaras av barn och ungas påtagliga risk att skadas av den våldsamma situationen. En hög andel bifall av vårdansökningar kan också tyda på att förvaltningsrätten tar allvarligt på sin roll som skyddsgivare. Frekvent grundas socialnämndens utredning och vårdansökan på uppgifter om våld barn och unga har lämnat. I stor omfattning bedömer rätten deras uppgifter om våldet som tillförlitliga. En klar majoritet av barn och unga kommer till tals vid beslut om vård när det förekommer våld i hemmet. Med undantag för de allra minsta barnen framför nästan alla barn och unga sina åsikter på något sätt i LVU-processen. De uttrycker sina åsikter själva, genom socialnämnden och genom sitt ombud. Främst gör barn och unga sin röst hörd genom socialnämnden. Det talar för att det är enklast för dem att komma till tals genom nämndens försorg. Det visar även att socialnämnden gör mest för att ge unga möjlighet att framföra sina åsikter. Med utgångspunkt i att socialtjänsten har ett stort ansvar att ge barn och unga möjlighet att komma till tals måste denna uppgift anses vara väl utförd. Avslutningsvis kan slutsatsen dras att den svenska lagstiftningen låter i det närmaste alla barn och unga, med undantag för de allra minsta barnen, att komma till tals. Prejudikatet i HFD 2017 ref. 42 tillämpas i stor utsträckning för att bedöma barns berättelser och bereda dem vård enligt LVU. Barn och ungas rätt att uttrycka sina åsikter är således en utkrävbar rättighet inte endast i teorin men även i praktiken.