Samtycke till frivilliga insatser enligt SoL och LVU : En utredning av möjligheten att besluta om insatser för barn när samtycket till frivilliga insatser inte är tillräckligt eller saknas

Sammanfattning: Sedan år 1982 har utgångspunkten varit att socialtjänstens verksamhet ska grunda sig i den enskildes integritet och självbestämmanderätt. Den enskilde ska därigenom själv få bestämma huruvida en viss insats från socialtjänsten ska tas emot eller inte. Insatserna ska således grunda sig i frivillighet och utformas tillsammans med den enskilde. Detta gäller även när ett barn har behov av vård. I vissa fall föreligger dock ett behov av tvångsvård, där principen om frivillighet och självbestämmande inte kan upprätthållas på samma sätt som vid socialtjänstens frivilliga insatser. Ett barn ska enligt 1 § andra stycket LVU beredas vård i det fall 2 eller 3 §§ LVU är uppfyllda samt att det kan antas att barnet inte kan ges behövlig vård med samtycke av vårdnadshavarna och barnet självt om det har fyllt 15 år. Av bestämmelsen kan därmed utläsas att ett samtycke dels är en förutsättning för att socialnämnden ska kunna fatta beslut om frivilliga insatser, dels att ett samtycke till frivilliga insatser i regel utgör ett hinder för att det ska kunna fattas beslut om tvångsvård enligt LVU.  I uppsatsen uppmärksammas att det kan finnas viss problematik med ett samtycke till frivilliga insatser. Det kan tänkas förekomma situationer där ett samtycke till frivilliga insatser inte kan anses vara tillräckligt för att ett barn ska kunna ges nödvändiga insatser. Det kan vidare tänkas förekomma situationer där det saknas samtycke till frivilliga insatser, men tvångsvård heller inte kan aktualiseras på grund av att barnets situation inte är tillräckligt allvarlig för att uppfylla kraven i 2 eller 3 §§ LVU. Eftersom problematikerna handlar om just samtycke uppmärksammas även vad ett samtycke till frivilliga insatser har för rättslig innebörd och vad som krävs för det ska kunna betraktas som giltigt. För att utreda vad som gäller i dessa situationer och vilka möjligheter som finns att besluta om tvångsvård eller andra insatser för barnets räkning används den rättsdogmatiska metoden i uppsatsen. Metoden används inledningsvis för att identifiera och beskriva gällande rätt på området. Vidare används den för att analysera och kritisera gällande rätt samt diskutera förslag de lege ferenda. Uppsatsen avslutas därefter genom att den deskriptiva och analytiska delen binds ihop till sammanfattande slutsatser.