Får jag lindrigare straff om jag avslöjar mina medbrottslingar? - En komparativ studie av kronvittnen i svensk och dansk rätt

Sammanfattning: Sedan brottsbalken reviderades 1989 ligger proportionalitet och ekvivalens till grund för påföljdsbedömningen. I samband med förändringen infördes billighetshänsyn i 29 kap. 5 § BrB som rätten ska beakta vid straffmätningen. Billighetsskälen innebär att domstolen i skälig omfattning ska ta hänsyn till vissa omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person eller hans handlande efter brottet. Bestämmelsen innehåller två punkter som lämpligen kan undersökas för att få reda på om det finns en lagstadgad rätt för domstolar att ge strafflindring till kronvittnen. Den första omständigheten som återfinns i 29 kap. 5§ 1st. 3p. BrB omfattar endast den situation då en person angett sig frivilligt. Bestämmelsen tillämpas restriktivt och omfattar inte kronvittnen. Om det trots allt skulle uppstå en situation då kronvittnen skulle motivera ett lägre straff, ska det i undantagsfall ske med stöd av 29 kap. 5§ 1st. 8p. BrB. HD har i NJA 2009 s. 599 konstaterat att en sådan undantagssituation föreligger då kronvittnet riskerar att leva under hot om allvarliga repressalier. Innan billighetshänsyn infördes i dansk rätt 2004 fanns ingen uttrycklig rätt för domstolar i Danmark att ge kronvittnen strafflindring. Vid straffmätningen skulle hänsyn tas till gärningsmannens personliga förhållanden efter gärningen. Då ett fall från 1998 avgjordes beslutade Højestereten att det var av väsentlig betydelse för efterforskningen av narkotikabrott och vissa andra allvarliga brott att det är möjligt att motivera en misstänkt att medverka i utredningen. Till följd av domen utfärdade Riksadvokaten närmare riktlinjer för hur det skulle gå till då en misstänkt person underrättas om möjligheten till strafflindring om han eller hon avslöjar sina medbrottslingar. Idag stadgas uttryckligen i 82§ 10p. STRFL som förmildrande omständighet att gärningsmannen gett upplysningar om medbrottslingar. Bestämmelsen är dock inte begränsad till särskilda brott. Istället ska det bero på en värdering i varje enskilt fall om strafflindring ska ges.