Rätten till värdeminskningsavdrag vid nationella och internationella leasingtransaktioner

Sammanfattning: Leasing är idag en väl acceptarad och etablerad finansieringsform. Den är en viktig alternativ finansieringsform för många företag och kan ge flera fördelar. Trots detta saknas i svensk rätt både civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser som uttryckligen reglerar leasingtransaktioner. Det är därför oftast Regeringsrättens praxis som ligger till grund för avgöranden om vilka skattemässiga effekter en leasingtransaktion får. Regeringsrätten har i ett antal domar avgjort ägarfrågan vid leasingtransaktioner. Men trots dessa avgöranden är rättsläget oklart. Lagförslag till en reglering av leasing har presenterats av bl. a Finansdepartementet, men har hittills inte lett till någon lagstiftning. Begreppet värdeminskningsavdrag innebär att en verksamhet får göra avdrag i och med att en egendom minskar i värde. Rätten till värdeminskningsavdrag ges normalt till näringsidkare för utgifter de haft för att inskaffa inventarier till sin näringsverksamhet. Genom dessa värdeminskningsavdrag kan näringsidkare skapa obeskattade reserver. Det är denna möjlighet som gör att leasing ibland används vid skatteplanering. Den avgörande frågan som uppkommer vid bedömningen av vem som är rätt part att göra värdeminskningsavdrag vid leasingtransaktioner är vem som skatterättsligt ska ses som ägare till egendomen. Vid leasingtransaktioner är det normalt leasegivaren som ska ses som ägare, men ibland när vissa omständigheter föreligger, kan leasingavtal omklassificeras till köp och det blir då leasetagaren som ska anses som ägare. Beskattning är en viktig faktor i dagens moderna globaliserade ekonomi. Skattereglerna kan uttnyttjas för att uppnå ekonomiska fördelar. Vid internationella leasingtransaktioner, sk. cross border leasing, används olikheterna i de nationella skattesystemen för att uppnå skattemässiga fördelar. Vid cross border leasing kan det göras stora skattevinster vid rätt planering. Om exempelvis leasetagare och leasegivare placeras i länder där man i det ena landet använder sig av en civilrättslig bedömning och i det andra av en ekonomisk bedömning kan det medföra att bägge parter i respektive land får göra värdeminskningsavdrag på samma egendom. Detta förfarande kallas för double dipping. Planering och kostnaderna i övrigt för att få till dessa leasingförfaranden är dock mycket stora. Detta leder till att cross border leasing främst används och är ett attraktivt finansieringsalternativ åt i första hand dyrbara tillgångar, som t.ex. flygplan och skepp. Cross border leasing är även förknippat med stora risker. Det finns nämligen en risk att transaktionen underkänns i efterhand, vilket kan orsaka stora kostnader för de inblandade parterna. För att skapa större klarhet och för att försöka harmonisera leasingreglerna har det skett en del internationella samarbeten avseende leasingtransaktioner. 1998 avslutade Unidroits sitt arbete med en internationell leasingkonvention. Grundtanken med konventionen var att förse leasing med en egen rättslig infrastruktur. Denna infrastruktur skulle grundas på de särskiljande momenten i transaktion istället för traditionella avtalstyper och kontraktuella mönster. Vid de leasingtransaktioner som faller in under konventionen ska leasegivaren alltid ses som ägare till egendomen. Vid avgörande om en leasingtransaktion faller in under konventionens regler eller ej görs en helhetsbedömning av samtliga moment. Konventionen är dock till största del dispositiv, och har än så länge inte tillträtts av så många stater. Även i IFAs internationella rapport från 1990 har man diskuterat kring vilka åtgärder som bör vidtas för att skapa större klarhet vid internationella leasingtransaktioner. Rapporten har i 11 punkter sammanfattat reflektioner på leasing från 31 deltagande länder. Det ges även fem rekommendationer på hur man bör se på leasingtransaktioner i framtiden. I korthet kan man säga att det som framkom av rapporten var att att stater bör använda sig av ett ekonomiskt synsätt, vid bedömningen av ägarförhållandet, för att få en harmonisering av leasingreglerna på det skattemässiga planet. Vidare rekommenderas stater att inte ha nationella regler som är diskriminerande för leasingparter från andra länder. EG-rätten verkar för en harmonisering av reglerna inom EU, men än så länge finns det inte något specifikt direktiv som reglerar enbart leasingtransaktioner. Det finns dock inget som talar emot att ett sådant direktiv skulle kunna dyka upp i framtiden. I dagsläget påverkar EG-rätten endast leasingtransaktioner på så sätt att EG-domstolen kan anse att nationella leasingbestämmelser strider mot EG-fördraget, och genom dom förbjuda denna typ av lagstiftning. Exempel på sådan lagstiftning kan var att ett land har fördelaktigare regler för leasing inom landet gentemot fall då ena leasingparten befinner sig i ett annat land. För att komma tillrätta med oklarheterna kring leasingtransaktioner, då speciellt frågan om vem som ska ha rätt till värdeminskningsavdrag tycker jag att det bör införas klargörande nationella regler eller praxis för leasing, främst ur rättsäkerhetssynpunkt. Dessa regler borde även följa internationella överenskommelser. Enbart den praxis som vi har nu är, enligt min mening, inte tillräcklig.