Kemisk klassning och klassning av särskilda förorenande ämnen i Tökilsbäcken : problematik kring antropogena metallers inverkan på naturmiljöer

Sammanfattning: För att övervaka utvecklingen i Sveriges sjöar och vattendrag används bland annat klassning av ekologisk- och kemisk status. Dessa faktorer ger information över vattendragets status och innefattar ett flertal parametrar som sammanställs till en slutlig klassning. Tökilsbäcken är en sju kilometer lång naturlig bäck som har sitt utlopp i Gavleån. Bäcken rinner till största del genom ett skogslandskap, ungefär tre kilometer uppströms utloppet finns en mindre tillrinningsbäck där en deponiverksamhet släpper ut sitt renade lak- och dagvatten. För att klassa särskilda förorenande ämnen i Tökilsbäcken hämtades årsmedelvärde för god status för metallerna koppar, krom och zink. Vid klassning av kemisk status har gränsvärden för metallerna bly, kadmium och nickel inhämtats. Samtliga begränsande värden är inhämtade från Havs och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer (HVMFS, 2013). En sammanställning av befintliga provtagningsrapporter under åren 2011-2018 från tre provtagningspunkter, analyser av metallhalter i vattenmossor och bottenfauna (Internt material, SUEZ) utfördes och sammanställdes i text och grafer. Resultatet av denna studie är att särskilda förorenande ämnen, som ingår i klassning av ekologisk status erhåller klassningen god status med avseende på koppar, krom och zink i de två provtagningspunkter belägna i Tökilsbäcken. Vid den tredje provpunkten belägen uppströms i tillrinningsbäcken blir klassningen uppnår ej god status på grund av det förhöjda årsmedelvärdet av krom år 2011. Vid klassning av kemisk status uppnås god kemisk ytvattenstatus vid samtliga provpunkter under tidsperioden 2011-2018 med avseende på bly, kadmium och nickel. Sammanställning visar att metallerna koppar, zink och bly har högst halterna uppströms, därefter nedströms och lägst vid provpunkt utlopp. För metallerna krom och nickel är halterna störst vid provpunkt utlopp, därefter nedströms och lägst halter uppmätts vid provpunkt uppströms. För kadmiumhalterna ses en ökning över tid men endast marginella skillnader mellan de tre provpunkterna. Om endast påverkan från dessa sex metaller undersöks, dras slutsatsen att utsläppen av krom och nickel, den ökande halten av kadmium eller inverkan av cocktaileffekten är vad som med största sannolikhet ger upphov till försämringen i bottenfauna vid provpunkt nedströms i jämförelse med uppströms. Trots dessa lovande resultat finns osäkerhet kring klassning av verktyget för uträknande av biotillgänglighet då ingen eller väldigt små kopplingar kunde göras mellan undersökningar utförda av metallhalter i vattenmossor och halten biotillgängliga metaller. Även problematik kring gränsvärden och att utsläppen av metaller sker i koncentrationer och inte faktisk utsläppt mängd diskuteras.